Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - En religionshistorisk lärobok - »Sveriges kyrkor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 DAGENS FRÅGOR
af djärfva och slående paralleller, som öppna oanade perspektiv för
läsaren, eller af sinnrika kombinationer, genom hvilka han drifves
att söka tränga djupare in i det vetande han förut tillägnat sig.
Säkerligen har hela vår lärobokslitteratur icke att uppvisa något
arbete, som i så hög grad som detta äger förmåga att framkalla ett
verkligt själfstudium i detta ords egentliga bemärkelse.
Religionshistorien är en vetenskap, som ställer stora fordringar på
sina utöfvare. Den kräfver ej endast ett stort mått af faktiska
kunskaper, hämtade från de mest skilda områden, utan äfven en säker
psykologisk blick och ett högt utveckladt omdöme. Det kan
naturligtvis under inga omständigheter blifva tal om att på skolstadiet
meddela annat än de första och grundläggande elementen af detta i
och för sig så svåra och fordrande ämne, men för hvar och en måste
det vara af stort gagn att redan tidigt hafva fått blicken öppnad för
den vidtgående betydelsen af hithörande frågor, hvilka i så många
fall visat sig vara i stånd att sätta samtidens sinnen i rörelse. För
mera ingående kännedom om ämnet äro visserligen specialstudier
oundgängliga, men som allmän inledning torde ett lämpligare arbete
än professor Söderbloms här omtalade öfversikt vara svårt att finna.
»Sveriges kyrkor». Louis De Geer anmärker i sina Minnen, att han
kände sig mycket ovärdig sitt inval som ledamot i Vitterhets-,
Historie-och Antikvitetsakademien. Han visste sig nämligen ej hysa full
sympati för de intressen och synpunkter akademien företrädde, och han
ger i detta sammanhang uttryck åt en förundransvärd brist på
historiskt sinne och känsla för pietet. Han framför där mycket allvarligt
det påståendet, att hänsynen till forna tiders minnesmärken i Sverige
ginge till sådan öfverdrift, att den oupphörligt trädde hämmande i
vägen för de nu lefvande, och han beklagar särskildt alla de
jordbrukare, »som lida intrång genom att tvingas taga viss hänsyn till å
deras ägor befintliga gamla märken, af hvilka man äger hundratal
och som med nutidens hjälpmedel kunna afbildas med all för
vetenskapen erforderlig noggrannhet.–––-Om man tänker sig, att den
nuvarande lagstiftningen skulle fortlefva till den tid, då alla byggnader
och sophögar från vår tid inrangeras bland fornlämningar, så skulle
en betydlig del af Sveriges jord blifva oåtkomlig för den då lefvande
generationen».
Hela denna passus i det märkliga memoarverk, hvars författare
ju för hvarje läsare framträder som en genomfin människa, från
barndomen hemmahörande i en högt kultiverad bildningskrets, gör
ett rent besynnerligt intryck. Man förstår bättre en hel del af
1800-talets plebejiska sköfling af så oändligt många skönhets-, trefnads- och
pietetsvärden, när man hör slikt från den man, som kunnat skrifva
det af den mest förtjusande svenska herrgårdspoesi fyllda
förlofnings-kapitlet om Vanas. Det är ej heller utan, att man äfven förnimmer
ett visst sammanhang mellan det här åsyftade lynnesdraget och den
själlösa utformning, som den nya representationsformen fick med sin
ultramaterialistiska fyrkskala som enda ersättning för alla de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
