Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE SVENSK PROSAKONST 53
liga känslor. Momentbilden, den episodiska silhuetten kan vara
träffande nog, men totaluppfattningen lämnar läsaren otillfredsställd.
Författarens karaktäriseringskonst omfattar endast två arter af
individer, nämligen den på sitt sätt begåfvade men skeptiske och
likgil-giltige mannen och den erotiskt anlagda kvinnan. Bägge parterna
utmärka sig genom sin fullständiga moraliska nihilism och sin frihet
från ansvarskänsla. Af i ordets egentliga bemärkelse inre konflikter
visa Hjalmar Söderbergs figurer inga spär; deras enda med något så
när stor lifaktighet omfattade sysselsättning är att få dagarna att gå så
drägligt som möjligt. Öfver skildringen hvilar en stämning af
intellektuell monotoni, som i längden förkväfver läsarens hela intresse
och gör honom delaktig af den apatiska passivitet, som författaren i
rikligt mått gifvit sina personer i faddergåfva. De erotiska
konflikterna, hvilka dock skulle vara hela handlingens drifvande krafter,
behandlas med samma trötta likgiltighet som allt annat. Man och
kvinna stå hos Hjalmar Söderberg icke emot hvarandra som verkligt
lefvande och kännande varelser utan som marionetter, hvilka
visserligen här och där kunna placeras i en tragisk pose men som dock
innerst förblifva i djupare mening oberörda af sina erfarenheter.
Hvad skall Arvid Stjärnblom göra, då kan kommer hem från den
resa, som han företager för att trösta sig öfver Lydias trolöshet?
Jå, hvad annat än skaffa sig en ny älskarinna, som om möjligt gör
honom mindre bekymmer än den förra. Ch h Lydia själf lär väl
komma att fortsätta sin erotiska Odyssé ända tills hon tröttnar på
sina ständigt upprepade missräkningar och besluter sig för att
tillbringa sina aftontimmar med att spela sin Chopin i ensamhet. För
människor sådana som dessa kan tillvaron aldrig få något det allra
minsta innehåll; allt initiativ, allt intresse, all intellektuell
företagsamhet går under och uppslukas af deras allmänna liknöjdhet. Om
man ser till grunden torde man få svårt att i hela den moderna svenska
litteraturen leta upp en bok mer tröstlös och ödslig än denna.
Att intrycket af skildringen är så starkt som det är beror i
väsentlig grad därpå att Hjalmar Söderberg äfven i denna bok bevisat
sig vara en bland våra i konstnärligt hänseende mest framstående
författare. Han är kvick, dock utan att vara kvick i onödan,
hans flyktigt antydda lokalskildringar äga ännu liksom i den snart
tjugu år gamla Förvillelser på en gång konkretion och char me, och
hans stil har under årens lopp ingenting förlorat vare sig af sin
säkra, genomskinliga byggnad eller sin fina detaljafslipning. Särskildt
den sistnämnda egenskapen är i dessa tider att beakta, ty ur
stilistisk synpunkt kan man i allmänhet icke säga särdeles mycket godt
om våra författare. Lidman pryder ej sällan sin stil med effekter,
som synas direkt hämtade från Galerslafven Rocambole, Nordström
galopperar likt en annan Attila med suveränt förakt fram öfver alla
grammatikens regler, och Ossian-Nilsson låter här och där sin
vältalighet flöda så ohejdadt, att han glömmer bå^le rim och reson.
Hjalmar Söderberg däremot behärskar sina uttrycksmedel med
fulländad säkerhet och elegans utan att dock någonsin göra sig skyldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
