Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Hvem är fredsstöraren?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 231
tär framträdde nyligen slående i försöken att framställa det tyska
firandet af befrielsekrigets hundraårsminne (särskildt kejsarens dagorder
till armén) såsom en utmaning mot Frankrike, varslande nära nog
om öfverfallsplaner. Gifvetvis ingå dylika pressmanövrer i agitationen
för den treåriga militärtjänstens återinförande och böra uppskattas
därefter, men till deras verkningar hör en uppjagad stämning i breda
folklager mot »les sales Prussiens», en stämning, som kan utgöra
god jordmån för återupplifvade revanchetankar. Ty liksom på
Gambettas tid tänker man nog ännu i Frankrike alltjämt på Elsass-Loth
ringen, och man börjar därtill allt oftare äfven tala om detta passio
nerna uppväckande stridsämne. Kölnische Zeitung sköt nog öfver
målet, då dess artikelförfattare framställde Elsass-Lothringens
återer-ölring såsom ett slags ledstjärna för fransk utrikespolitik och nära
nog siade om ett franskt anfallskrig i revanchesyfte, men äfven vida
mindre »vibrerande» tyskar äro fast öfvertygade om, att det i en
stor internationell kris också skulle komma att gälla rikslandet och
att de ansatser till Einkreisang man ånyo tycker sig spåra i
Frankrikes entente- och allianspolitik ej äro helt fria från detta
revanche-inslag. Däraf på tyska sidan den stämning som med så eruptiv
hetsighet kom till synes i artikeln »Der Störenfried».
För fransk uppfattning är, som ofvan antydts, tvärtom Tyskland
fredsstöraren. Tanger och Agadir framhållas som betecknande och
varnande namn. De väldiga tyska äskandena för armén förklaras
utgöra, om ej rent af ett hot, så dock en mycket allvarlig fara för
Frankrike, hvars gränsbevakning ju vid ett plötsligt fredsbrott skulle
de första dagarna vara de raskt mobiliserade och framkastade tyska
hårmassorna högst betydligt underlägsen, något som naturligtvis icke
från tysk sida kan bestridas. Tysklands intima samgående med
Österrike i 1908—09 års bosniska kris anföres äfven som ett
belysande exempel på båda dessa makters taktik att med krigshot
söka trotsa sin vilja igenom i stället för att underställa tvisteämnena
»Europas», d. v. s. stormakternas, samfällda pröfning. I England
fogas till dessa anklagelser mot Tyskland ofta en annan, nämligen för
lömska invasionsplaner mot Albions ö med flottans hjälp, nu
senast också genom luften med bombkastande Zeppelinare. Emellertid
är det påfallande, i huru hög grad de diplomatiska förhandlingarna
under Balkankriget förmått dämpa den tysk-engelska antagonismen,
åtminstone inom ledande kretsar i bägge länderna. Naturligtvis
kvarstår denna antagonism, närd bl. a. af den industriella och
kommersiella konkurrensen, alltjämt som ett oroselement, men ingen
vaken iakttagare af det senaste årets händelser torde kunna bestrida,
att fransk-tysk och rysk-österrikisk antagonism under denna
stormiga period gång efter annan antagit vida mera svårartade former
såväl i presspolemiken som i det diplomatiska krigsspelet
utrikesministrar och ambassadörer emellan.
Särskildt elakartade ha de ry sk-österrikiska konflikterna varit.
Österrikes bosniska kupp kändes i Petersburg som ett svårt nederlag för
Rysslands Balkanpolitik, och den ryska diplomatiens medverkan till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
