Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Orsakerna till det ottomanska rikets utträngande ur Europa. Af Nicolae Iorga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationella grundvalar organiskt uppbyggda västerländska
Europa och i omedelbart grannskap till kristna stater med rent
nationellt existensberättigande, hvilka under 1800-talets lopp
uppstått på dess bekostnad, på dess forna område och i direkt
fiendskap mot dess framtidsmöjligheter. Det är en oföränderlig
och trösterik, våra moraliska kraf tillfredsställande grundsats i
de mänskliga samhällenas utvecklingshistoria, att ingen som
helst massa kan motstå idéernas långsamma, men säkra
inflytande, när dessa en gång börjat sitt verk.
Men hvarför har bland dessa riken, som vackla midt under
sina mest imponerande kraftansträngningar, just det osmanska
försvagats allra tydligast, redan före 1700-talets ingång?
Hvarför visade det sig så bräckligt redan efter de första nederlagen?
Hvarför har det fallit i stycken, medan däremot Ryssland och
Österrike, ännu imponerande genom sin fasta organisation,
tyckas kunna bestämma öfver världens öden?
Man har gifvit de mest olika svar på dessa frågor. Enligt
någras mening skulle det vara rasen, som visat sig icke vuxen
den stora uppgiften att under en högre civilisations villkor trygga
de inom riket sammanhopade folkens lif, dessa folk som af
tacksamhet för att ändtligen känna freden tryggad af segervissa
och genom bytet från ständiga eröfringståg mäktiga härskare
voro böjda att i sultanen, hans hof och hans arméer se och
vörda efterträdarne till den romerska makten, till de af Gud
själf sända cæsarerna, deras råd och deras hämnande härar.
Men turkarna voro barbarer, ur stånd att af segern skörda
andra frukter än ett öfvergående segerrus och en lumpen
utpressning för tillfredsställande af de uslaste laster. Från Bysans
— och längre fram i tiden från Europa, som de till sist erkände
som läromästare — togo de endast kläder, yttre åthäfvor,
grannlåter och vapen. Den romerska andan, den kristna andan, den
germanska andan, hedern, laglydnaden och verksamhetslusten
förblefvo dem alltjämt främmande. Detta är orsaken till att
den på ömsesidig brist på förståelse beroende dolda fiendskapen
lefde kvar äfven sedan janitsjaren med sin filtmössa, sin
fladdrande mantel och sitt damaskerade armborst efterträdts af
nizamsoldaten i fransk uniform med en röd fez på det orakade
hufvudet. Den fortfor äfven sedan provinsernas despoter måst
lämna plats för ämbetsmän alla Franca samt Storherrens slafvar
förbytts till ministrar med departement samt vana att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
