Svensk Tidskrift / Sjette årgången. 1916 / 123 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Egron Lundgren som engelsman. Af Karl Asplund - Några reflexioner om konst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som om jag såge lik — eller åtminstone ett waxkabinett. Det
häftar någonting vidrigt vid denna utställning af exempel, som
jag ännu knappt kan förklara för mig sjelf. Det tycks mig
nästan som om det skulle kunna vara icke helt och hållet
omöjligt att denna ragoût af facsimile, af bitar ur konstverk

Egron Lundgren: Afskedet vid teaterdörren. Laverad tuschteckning. Göteborgs Museum.

skulle kunna i stället för att leda till kärlek leda till afsmak
för all konst — qui vivra, verra.

En spatsertur ut i det gröna i Kensington gardens och
derefter till the Wellington i Piccadilly för att äta middag. Man
spisar der rätt bra och caffesalen är elegant i en slags
Pompadourstil — smaklös nog men så som folket vill hafva det —
speglar, förgyllning mattor och ståtliga glasfönster. —
Pompadourstilen måste vara »petillant» och »riant» för att vara
tolerable — den engelska imitationen är alltför klumpfotad för att
påminna om annat än dansa Nalle vig och ledig. John Bull
har stora dygder, men det är befängdt att se honom leka som
Arlequin och Colombine.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>