- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
57

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vieux jeu; och den som alltid hos Elin Wägner beaktansvärda
skildringskonsten räcker icke till för att hjälpa upp saken. Dessutom
måste man ogilla hennes hårdhjärtenhet: hon är grym nog att låta
den stackars idealiske unge ingenjören dö, innan han hugnats med
den sköna och stolta landshöfdingedotterns hand. Så gjorde aldrig
Marie-Sophie Schwartz. Man må blott erinra sig den ur folkets djupa
led uppstigne ingenjören Ivarsson i Arbetet adlar mannen, som
i tidens fullbordan icke allenast vinner den undersköna Olga
Axelhjelms hand och hjärta utan också för sina medborgerliga förtjänster
utnämnes till riddare af Vasaorden. Så handlar en författarinna med
känsla för sin läsekrets. Vill Elin Wägner gå i Marie-Sophie Schwartz’
fotspår, så måste hon i sanning också följa hennes grundsats att låta
alla goda människor till sist få sin belöning, eljest kan hennes
publik med skäl anmäla missnöje. Men man kanske har rätt att
hoppas, att Släkten Jerneploogs framgång kommer att stå som ett
ensamt missgrepp i Elin Wägners litterära produktion.

De småsaker, som Ludvig Nordström sammanställt i en volym med
titeln Idyller från kungariket Öbacka, skulle kritiken egentligen
utan vidare kunna lämna åsido, då de äro alltför obetydliga för att
väcka intresse vare sig positivt eller negativt. Det är helt enkelt
ingenting alls, hvarken bra eller dåligt utan alldeles färglöst. Det
enda man minns af de Nordströmska berättelserna är namnet Öbacka,
hvilket författaren ideligen upprepar, förmodligen i den tyvärr
alldeles oriktiga föreställningen att han därmed funnit på något verkligt
spirituellt och djupsinnigt. Men hvad som tvingar kritiken att taga
upp ett verk som det här föreliggande till behandling och påpeka
dess haltlöshet är den pretention, hvarmed författaren lägger fram
sin andes magra produkter. Konstlade djupsinnigheter, kvickheter
af enklaste slag och banala men anspråksfullt framförda
hvardagligheter möter man nästan på hvarje sida. Allt hvad författaren kan
åstadkomma i denna väg — och det är icke så litet — möter i
samlad trupp i en berättelse med titeln Det ärofullaste bladet i
Öbacka rikes historia
, där författaren söker satirisera den svenska
handelspolitiken under kriget. Man kan med full visshet säga, att
något enfaldigare än detta sällan blifvit skrifvet i vårt land, och man
bäfvar vid blotta tanken på hvad Ludvig Nordström skall komma
att prestera, om han i framtiden fortsätter att göra inlägg i den
aktuella politiken. I en nu längesedan bortglömd lärodikt af en gammal
poet från det förståndiga adertonde århundradet, justitiekanslern
Johan Vilhelm Lilliestråle, finns det en sentens, som man gärna skulle
se Ludvig Nordström upptaga till allvarligt öfvervägande. Den lyder
på följande sätt:


Att intet skrifva är ej skam, men skam att illa skrifva.
När man ej vett och kunskap har, är bäst att låta blifva.


Om Öbackas store profet ville lära sig inse sanningen af denna
sats, skulle han göra både sig själf och den svenska litteraturen en
ganska afsevärd tjänst, för hvilken åtminstone den litterära kritiken
skulle ha anledning att betyga honom sin uppriktiga tacksamhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free