Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 23. 2. 1917 - Österrikes lifskraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exempelvis i Theodor von Sosnoskys arbete Die Politik im
Habsburger Reiche (två volymer, Wien 1912—13); de utrikespolitiska
grundsatser, som varit bestämmande för dess senare utveckling,
finner man belysta i den framstående journalisten Franz Zweybrücks
bok Österreichische Essays (Berlin 1916). Här skola vi ett
ögonblick fästa vår uppmärksamhet på det sistnämnda verket.
Det är kring tvenne namn, som Zweybrücks framställning grupperar sig:
Andrássy och Aerenthal. I den förre ser han grundaren af det moderna
Österrike, den man, som under strid mot otaliga svårigheter genomförde
den dualistiska författning, som gjort det möjligt för Österrike att
fortlefva som en verklig stat, och som därjämte gaf sitt lands yttre
politik en ny riktning, hvilken dels möjliggjorde alliansen med
Tyskland, dels äfven gaf landet ett stort och lockande mål att sträfva till,
nämligen inflytandet på Balkan och i den nära Orienten. Det var
med ett ord han, som återförde den habsburgska monarkiens politik
till den linje, som i det sjuttonde århundradets slut så ärorikt
följts af Österrikes störste statsman och fältherre, Eugen af Savoyen,
hvilkens namn ännu efter tvåhundra år ljuder på folkets läppar i
den efter Belgrads eröfring år 1717 diktade soldatvisan »Prinz
Eugenius, der edle Ritter». För de österrikiska statsmän, som mellan
Andrássy och Aerenthal ledde dubbelmonarkiens politik, Kálnoky och
Goluchowski, har man i allmänhet icke haft något beröm — den
i det föregående citerade Sosnosky har på ett ställe betecknat
deras öfvervägande passiva statskonst som »behutsame
Pantoffel-politik» — men Zweybrück är mildare och mera erkännsam i sitt
omdöme, åtminstone med afseende på den förstnämnde, i hvilkens
skola Aerenthal vuxit upp och af hvilken han tagit många lärdomar.
Emellertid var det enligt Zweybrücks uppfattning först med
Aerenthal, som Andrássy fick en fullt värdig efterföljare. Då han i
oktober 1906 öfvertog ledningen vid Ballplatz, var den politiska
atmosfären ganska tung, särskildt på Balkan, där man kunde vänta stora
händelser, vid hvilka Österrike, om det ville bibehålla sitt anseende
och sin ställning som stormakt, icke kunde sitta som overksam
åskådare. Och redan efter föga mer än ett års ämbetsutöfning var
Aerenthal färdig att spela ut sitt första trumfkort: det var projektet om
Sandschak-banan, hvilket väckte en liflig diskussion i den europeiska
pressen och framkallade kritiska kommentarier från engelskt och
ryskt håll. Som motdrag från London och Petersburg framlades efter
mötet i Reval på försommaren 1908 konturerna till ett nytt
Balkanprogram, om hvars grundsatser Österrike aldrig fått tillfälle att
yttra sig. Situationen började tillspetsa sig, då den ungturkiska
revolutionen helt plötsligt förändrade läget och ställde de europeiska
makternas reformprojekt i bakgrunden. I och med detta kom
Österrike emellertid i en ganska prekär situation vis-à-vis de bägge 1878
ockuperade provinserna Bosnien och Herzogovina, hvilka statsrättsligt
sedt allt fortfarande tillhörde det turkiska riket, ehuru deras
förvaltning, deras ekonomi och allt annat dylikt sedan trettio år handhafts
af Österrike. Att de skulle återlämnas till Turkiet, sattes naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
