Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 20. 4. 1918 - Ryska interiörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det vara månde, fick någonsin sätta sin fot inom dess väggar. De
bref som uttogos för undersökning, behandlades, om de blott voro
igenklistrade på vanligt sätt med ånga, hvarigenom de med lätthet
kunde öppnas. Svårare var det att reda sig med sådana bref, som
voro förseglade med lack. Man hade visserligen en metod att skära
igenom sigillet med en glödhet järntråd, men denna ansågs i regel
icke lämplig. Däremot hade man till virtuositet utbildat förmågan
att i ett sigilleradt bref insticka en tunn klufven pinne, kring
hvilken brefvet rullades upp och drogs ut. Detta manér hade, som
Wilcox säger, i svarta kabinettet utvecklats till en skön konst. Det
berättas, att Nikolai II vid ett tillfälle från en vid tsarhofvet
anställd fransman fick emottaga klagomål öfver att hans bref visat spår
af indiskreta granskningsåtgärder. Tsaren, som blef förargad, icke
öfver att brefven i fråga blifvit öppnade, utan öfver att mottagaren fått
tillfälle att konstatera det, tillkallade den dåvarande inrikesministern,
Goremykin och förebrådde honom hans underhafvandes klumpighet.
Denne försvarade sig och bad tsaren att få visa honom, hur skickligt
kabinettet arbetade. Tsaren gick in på förslaget, skref några rader
på ett papper, lade in det i ett kuvert och förseglade detta med sitt
eget sigill. Vid Goremykins nästa audiens fick han tillbaka sitt bref
med obrutet sigill och för öfrigt till synes absolut orördt; men
samtidigt öfverräckte ministern bugande till honom en fotografisk kopia
af själfva brefvet.
Då revolutionen bröt ut, vände man sig naturligtvis först och främst
mot alla organisationer af svarta kabinettets typ. Men så väl var
hemligheten om dessa bevarad, att det dröjde mycket länge, innan
man lyckades komma dem på spåren. I Moskva t. ex. fick man först
en månad efter revolutionens utbrott klart för sig, att ett svart
kabinett öfver hufvud taget existerat där; och då upptäckten gjordes hade
dess chef, hvilken var förberedd på hvad som komma skulle, redan
hunnit förstöra alla komprometterande papper. Kabinettet hade
officiellt gått under namnet »hemliga expeditionen». Att dess verksamhet
varit tilltagen i ganska stor stil, förstår man däraf, att personalen
utgjordes af ej mindre än åtta tjänstemän, chefen oberäknad. Svarta
kabinettet i Odessa hade hufvudsakligen sysselsatt sig med att granska
det i staden stationerade högre militärbefälets korrespondens; dess
verksamhet hade åtminstone vid ett tillfälle haft en konsekvens, i det
att nämligen kårkommendanten i Odessa, general Schack, för några
år sedan begick själfmord på grund af att några af honom i
förtroliga privatbref fällda oförsiktiga yttranden genom kabinettets
försorg blifvit bekantgiorda. Äfven i Kiev fanns en institution för
brefgranskning hvilken emellertid åtminstone under kriget gjort Ryssland
mera skada än gagn, i det att flere bland de där anställda
tjänstemännen stodo i tysk sold och förmedlade underrättelser om de ryska
krigsplanerna till centralmakternas högkvarter. Före krigsutbrottet
hade dess verksamhet däremot varit i hög grad tillfredsställande. I
genomsnitt hann man med att granska och kopiera omkring ett hundra
bref om dagen. Ingen undgick kabinettets uppmärksamhet. Hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
