Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Kampen för ”liv och frihet” inom Englands kyrka. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 YNGVE BRILIOTH
ha mer levande former för att ej kvävas, men detta kan ej nås
utan frihet, och så blir frihet det mest aktuella kravet.
Det är sålunda en kamporganisation det gällt att skapa i första
hand. Kampens mål äro icke nya, men de ha delvis under
rörelsens fortgång, delvis kort före dess start, ånyo fått en väl
avvägd och i viss mån auktoritativ formulering genom en rad
av ärkebiskopliga kommittéer, vilkas betänkanden höra till de
viktigaste dokumenten i Englands aktuella kyrkohistoria. Främst
är att nämna den stora Committee ön Church and State, som
tillsalts på begäran av The Representative Church Council och
fullgjorde sitt uppdrag under åren 1914 och 1915. Den hade bland
sina medlemmar räknat politiker sådana sorn A. J. Balfour och
lord Hugh Cecil lika väl som ledande kyrkomän. De inre
reformkraven på den kyrkliga verksamhetens olika fält,
undervisningens, kultens, kyrkoorganisationens, det sociala arbetets,
ha framförts av fem andra ärkebiskopliga kommittéer, vilkas
berättelser som sugt utgöra betydelsefulla dokument för
kännedomen om samtidens anglikanska kyrka.
Genom dessa sakliga och vidsynta utredningar har The Life
and Liberty Mouement fått en fastare grund att stå på. Den har
också i stort sett gjort till sina kommittéernas krav och har
arbetat i samförstånd med kyrkans högsta myndigheter. Men vad
som i kommittéförslagen framlagts i det officiella utlåtandets
sobra form har dess agitation med skoningslös klarhet predikat
från taken. Dess flygblad ha obarmhärtigt lagt i dagen
kyrkoförfattningens brister och med ny skärpa formulerat delvis
sekelgamla reformkrav. Närmast har det gällt bristen på en
verklig kyrkorepresentation. De medeltida konvokationerna, en för
vardera kyrkoprovinsen (Canterbury och York), återupplivades
visserligen vid 1800-talets mitt — deras sammanträden hade då
i 150 år endast varit en betydelselös formalitet — men de voro
ingalunda representativa för prästerskapet. De båda överhusen
utgjordes endast av biskoparna, i underhusen hade deans,
arch-deacons och kapitlens representanter en överväldigande
majoritet. Det lägre prästerskapet var ej alls representerat. Därtill
äro konvokationerna praktiskt taget maktlösa. De kunna
petitionera och avge svar på konungens framställningar, men ha ej
rätt att utan parlamentets bifall ändra så mycket som en enda rad
i Book of Common Prayer. Lekmännen äro numera (sedan år
1885) visserligen representerade i det s. k. lekmannahuset, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
