Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Den östkarelska krisen. Av Pehr Norrmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 PEHR NORRMÉN
an att från början framställa östkarelen som ett finländskt
irre-denta och rekommendera Finlands befriande ända till dess
»naturliga» gränser, vid Onega och Svir! Den första finländska
irredentapropagandan under kriget tjänade alltså ett rent
politiskt ändamål, men svävade naturligtvis, vad »folkviljan» i
Karelen beträffade, fullständigt i luften.
Sådana politiska förskott tagna på andra folks känslor pläga
emellertid i politiken sällan lämnas obeivrade, och om än
Mur-manbane-argumentet var Finland till verklig nytta, då det 1918
gällde att slutligt utlösa den tyska hjälpaktionen, har landet å
andra sidan, genom de många bittra missräkningar dess
karelska politik medfört, senare fått dyrt umgälla sin förhastade
prokarelska propaganda från krigsåren. Visserligen hade den
ryska marsrevolutionen 1917 verkligen utlöst en separatistisk
rörelse också i Östkarelen. Vid ett stort landskapsmöte i Uhtna
i juli 1917 hade sålunda av interimsregeringen krävts
upprättandet av ett autonomt Östkarelen gränsande i söder till Svir,
i öster till Onega, Vikujoki och Vita havet, i norr till
Kanta-lahtiviken. Samma krav hade återupprepats i början av 1918
på ett stort möte i Poventsa i Olonets. Men då general
Mannerheim under frihetskriget i Finland verkligen sökte taga
ka-relarna på orden, visade det sig att situationen ännu långt ifrån
var mogen för någon frihetsrörelse öster om finländska gränsen.
Den skyddskårsavdelning, som under major Malm i medlet av
mars sänts från Suomussalmi mot staden Kem vid Vita havet
för att frammana en karelsk folkresning, fick i själva verket
endast lamt understöd av befolkningen och nödgades snart
återvända med oförrättat ärende. Bättre lycka hade ej heller en
annan mera privat expedition under kapten Kuisma, vilken på
sommaren 1918 sökte intränga i Östkarelen genom Uhtua. Icke
heller den fann nämnvärt medhåll och nödgades slutligen
retirera, då engelsmännen sände emot dem en av flyktade finska
röda bestående trupp, den s. k. Murmanlegionen. Det sista och
svåraste slaget drabbade emellertid Karelen-entusiasterna i
Finland på våren 1919. Stora manifestationer för landets
anslutning till Finland, vilka försiggått överallt i Östkarelen på
sensommaren och hösten 1918, de båda socknarna Repolas och
Porajärvis enhälligt proklamerade anslutning iill den finländska
staten vintern 1919, Kem-mötet samma år och den karelska
deputationens framställning till fredskongressen samt dess besök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
