Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Några drag ur Finlands politiska liv under de senaste åren. Av Rafael Erich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själva verket icke velat pålägga sig någon överdriven
avhållsamhet, då det gällt kritik av den ena eller andra regeringens åtgärder
eller att vid omröstning draga konsekvenserna härav.
Ur den finländska parlamentarismens lära och leverne må
ännu framhållas några karaktäristiska omständigheter. Gentemot
interpellationer ha regeringarna på senare tider börjat allmänt
tillgripa det mindre välbetänkta och i många fall alldeles oriktiga
förfarandet att påyrka omedelbar enkel övergång till dagordningen,
i följd varav frågans hänskjutande till utskotts behandling
betraktas såsom liktydigt med misstroende. På bekostnad av den
sakliga prövningen skjutes sålunda frågan om förtroendet, la
question de confiance, i förgrunden, och frågan tillspetsas,
måhända utan orsak, till en fråga om regeringens vara eller icke
vara. — Främst på centerhåll förkunnas titt och ofta den
gottköpsteorin, att ett parti, som i en viktig fråga undandragit
regeringen sitt understöd och därigenom varit med om att framkalla
en regeringskris, eo ipso vore politiskt ansvarigt för följderna.
Konsekvenserna härav vore, att ett lojalt parti antingen borde,
t. o. m. i strid med sin övertygelse, åtminstone vid voteringen
understödja regeringen eller ock vara beredd att bilda, resp. vara
med om att bilda, ny regering, utan någon som helst hänsyn
därtill, huruvida de enklaste krav på samförstånd, enhetlighet
och levnadsduglighet härvid kunna uppfyllas. Denna i och för
sig ohållbara lära kan emellertid erhålla ett skenbart
berättigande, då den konfronteras med en motsatt ytterlighet — som
f. ö. i månget politiskt outvecklat sinne kan finna rum sida vid
sida med den förra — nämligen satsen, att ett parti faktiskt
bör kunna bruka, rättare missbruka, sin rätt till politisk
kontroll därhän, att det i ett givet fall ger fritt lopp åt sin
avoghet mot regeringen, t. ex. vid en interpellation röstar för
misstroendevotum, oaktat partiet i fråga i sakligt avseende gillar
regeringens ståndpunkt. Sålunda har svenska folkpartiets
riksdagsgrupp, åtminstone det stora flertalet av dess medlemmar,
särskilt vid ett tillfälle för någon tid sedan, vägrat att medverka
till förtroendevotum åt regeringen, änskönt partiet icke kunde
annat än gilla den ståndpunkt regeringen deklarerade i
amnestifrågan gentemot socialister och kommunister. Måste man en gång
räkna med och tolerera minoritetsregeringar, så kan en dylik praxis,
åsyftande att låta den parlamentariska kontrollen av
regeringsåtgärders ändamålsenlighet städse utmynna i att den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
