Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Den franska parlamentarismen av i dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 437
besättningen. Valet närmast efter kriget — på hösten 1919 — ut-
gjorde emellertid ett undantag, så till vida nämligen som propor-
tionen av nyvalda då var vida större (omkring 350 nyvalda av 589).
Livligt och fängslande beskriver Barthou de från äldre tider kvar-
stående kammarledarmöternas oro vid åsynen av alla de nya ansikten,
som döko upp i korridorerna — ansikten med drag, hårdnade i skytte-
gravarna och med ögon, blixtrande av hänsynslös energi. Med bävan
kände det gamla systemets män, att här förbereddes ett farligt åttentat
mot parlamentarismens självtillräcklighet. Det var ungefär samma
intryck som när ett koppel ettriga terriers släppas lösa utanför ett
gryt. Men de gamla yrkespolitikerna visade sig oåtkomliga. Efter
det första ögonblickets häpnad återvunno de sin fattning, och mellan
dem och de nya männen utvecklade sig en strid, som icke var mindre
intensiv och envis därför att den försiggick under tystnad och utom
offentlighetens insyn. Resultatet blev det väntade: de vid ärlig strid
och öppen kraftmätning vana soldaterna från Marne och Verdun
manövrerades undan och sattes ur spelet av korridorpolitikens vete-
raner.. Barthou söker med älskvärdhet och takt tolka utgången som
en för Frankrike lyckosam kompromiss, där nytt och gammalt frid-
fullt förenats; men utan att använda något speciellt skarpsinne torde
man kunna konstatera, att utgången betecknade ett avgjort nederlag
för den nationella renässansens män. Vad Barthou själv innerst tänker
om stridens facit är han klok nog att icke uttala. En antydan om
hans uppfattning kan man emellertid måhända finna i de rader, där
han konstaterar att de nyvalda deputerade ej hade svårt att finna
sig tillrätta i kammarens atmosfär, vana som de från skyttegravarna
voro vid förgiftade gaser.
Vad beträffar den parlamentariska praxis, som råder i Palais Bourbon,
så är Barthou meddelsam endast inom de gränser, som takt och
grannlagenhet medgiva. Intressanta och gagneliga äro de upplysningar
han lämnar om de hos oss i allmänhet mindre kända formerna för
kammarens arbete; men mera personlig timbre får hans röst, när
han behandlar det ämne, som ligger varje fransk parlamentariker närmast,
nämligen la tribune, kammarens talarstol, där under decennier så
många ryktbarheter skapats och tillintetgjorts. Det är med egendomliga
känslor man läser detta kapitel, där varje rad vittnar om den oer-
hörda vikt, som själva det tekniska framförandet får i en församling
så lättrörd och så oberäknelig som den franska deputeradekammaren.
Tonfall och hållning, uttal, gestikulation, nyansering av röststyrkan,
formulering, allt detta iakttages, kritiseras och analyseras med en
intensitet, som ibland kommer auditoriet att nästan glömma inne-
hållet. Att uppställa detaljerade regler för vad som gör sig i kammaren
är icke ens för en så erfaren praktiker som Barthou möjligt. Den
som i likhet med honom sett kammaren falla till.föga den ena gången
för Camille Pelletans burschikosa improvisationer och den andra
för Raymond Poincarés logiskt utformade och akademiskt eleganta
vältalighet vet mer än väl, att den oratoriska framgången är knuten
vid faktorer som absolut icke låta sig på förhand: beräknas. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
