Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Zionismen och den religiösa framtidsförhoppningen i judendomen. Av Torsten Ysander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZIONISMEN I JUDENDOMEN 27
Misslänksamheten mot zionismen, sådan den möter i våra
dagars paleslinenska samliv, har uppenbarligen icke sin grund i
zionismens målsättning utan i dess areligiösa medel och de
frommas ängslan alt äventyra det nedärvda heliga, som kännes
omistligt för deras tro.
Men profetismen är ingalunda en ensam dominant i
judendomen. Med tingens och tänkandets egen logik träder så
småningom en helt annan synpunkt i förgrunden. Hade
profetismen i sitt räknande med folkets gemensamma förmånsrätt och
gemensamma ansvar bortsett från individen eller den enskilda
handlingen — detta är både styrka och svaghet — så böjer den
rabbinska judendomen av på en motsatt väg. Reflexionen riktas
istället just på det individuella, den enskilda prestationen och
den enstaka, noggrant bestämda skulden. Lagrättfärdigheten
spirar, växer sig frodig och hotar stundom att förkväva all
omedelbar religiös känsla. Hela den religiösa judendomens historia,
fram till vår egen tid, är en böljegång mellan explosiv profetism
och intellektualiserad moralism. Vill man bruka moderna
rubriker, skulle motsättningen benämnas rabbinism och mystik, den
senare ofta med extatisk färgning.
Ovan är redan påpekat, hur den gammaltestamentliga
fromheten innesluter tvenne linjer, lagrättfärdigheten och
transcen-denstanken. Det torde icke vara svårt att fmna tillräckliga
belägg för, alt bådadera måste fasthållas även vid bedömandet
av den efterkanoniska och den moderna, det vill här säga den
nutida, ortodoxa judendomen.
Profetismen har mitt under sin energiska historietolkning,
där folkets alla yttre öden tydas och läsas som en helig historia,
samtidigt varit bränd och buren av transcendenstanken, d. v. s.
en känsla och visshet av mänsklig ofullkomlighet och bräcklighet
gent emot Jahve. Men när transcendenstanken renodlas, och
känsligheten avtrubbas för Jahves verksamma närvaro i folkets
liv, kvarstår denna transcendensstämning som en mörk och
fruktansvärd relief åt lagrättfärdighetens omutliga, tusenfaldigt
differentierade krav.
Frånsett den förenkling, som Ljunggren i sitt ovan citerade
arbete i systematiskt klarhetsintresse begagnar, är den av honom
gjorda iakttagelsen tvivelsutan värdefull, att just konvergensen
mellan lagtanke och transcendenstanke bär ansvar för den
senare inre disharmonien i judendomen. Ljunggrens bevisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
