Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Ett svenskt verk om lantbruket genom tiderna. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 LITTERATUR
lantbrukets historia, måste tydligen olika metoder tillämpas för
ämnets olika sidor.
De samhälleliga förutsättningarna måste skildras efter historiska
riktlinjer och med full förtrogenhet med de sociala och ekonomiska
institutionernas betydelse. Lantbrukets medel måste undersökas på
naturvetenskaplig grund och lantbrukets resultat eller nivå så långt
som möjligt i statistisk form.
Det finnes ju en vidsträckt och ej alltid så lättillgänglig litteratur
på förstnämnda område. Denna har blott ofullständigt anlitats.
Redan inledningstesen, att »civilisationens utveckling över allt i stora
drag varit densamma» är i ljuset av nyare forskningar rätt dubiös.
Att ett flertal grundläggande utländska agrarhistoriska undersökningar
— exempelvis Max Webers — fullständigt överhoppats, under det att
många alldeles föråldrade åberopats, kan måhända ursäktas.
Betänkligare är det att för Sveriges del Nils Wohlins avhandling om
jordstyckningspolitiken eller Åmarks om spannmålsmagasinen ej
tillgodogjorts, varigenom viktiga delar av jordpolitiken i äldre tid fått
otillräcklig belysning. Även Per Jacobssons undersökning om
gäst-giveri- och skjutsningsbesvårens uppkomst och äldsta utveckling hade
med fördel kunnat anlitas, då den översikt, som nu lämnats härom,
är föråldrad; andra nyare undersökningar att förtiga.
Föråldrad är likaledes framställningen av den ryska miren såsom
en urgammal och primitiv egendomsgemenskap. Inför nyare
forskningar har denna teori ej kunnat hålla stånd; den privata
äganderätten till jord i Ryssland har visat sig äldre än miren, vilken vid
medeltidens slut fick fast form i följd av byamännens solidariska
ansvar för skatter, och vilken först under 1800-talet blev bärare av
full äganderätt till jorden. En tröst för författaren är dock alt den
populära — från början romantiskt färgade — teorien om en
ursprunglig bondekommunism fortfarande återfinnes i många nyare
uppslagsböcker. När författaren jämväl för andra folk helt generellt
antager samegendom vara den primitiva formen för jordäganderätt
(s. 52) replierar han likaledes på äldre hypoteser, som till stor del
fått övergivas.
På en detaljgranskning i övrigt skall här icke ingås. Som en
inadvertens i fråga om svensk jordpolitik må dock även påpekas den
uppgift, som på tal om tjänstehjonsförhållandena under 1600- och
1700-talen lämnas (s. 390), att avlöningen var lämnad till fri
överenskommelse. I själva verket innehålla flera författningar, särskilt under
Karl XI, stränga bestämmelser om maximiavlöning åt jordbrukarnas
tjänstefolk. Detta var t. o. m. en bärande tanke i tidens
jordpolitik. Ett annat förbiseende röjes å sid. 724, där ett så viktigt och
för nyare svensk jordpolitik karakteristiskt institut som
jordbrukskassorna skildras med ledning av författningar, som redan före
arbetets utgivande upphävts.
För författaren ha emellertid jordbrukets samhälleliga och
ekonomiska förutsättningar ej varit huvudsaken, utan lantbrukets tekniska
medel, och när de olika jordbruksmetoderna, redskap, husdjur, odlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
