Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En föregångsman inom svensk konsthistoria. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 557
Helt uppfriskande verkar det att från skildringen av dessa
akademiens s. k. konstutställningar komma över till det lilla kapitel om
Bondemålning som Nordensvan fört in som en nyhet i sin nya
upplaga. Vore ej månne här ännu mycket mer att utvinna för
konstforskningen? Dessa dalmålningar och kistebrev gömma helt visst ofta
i all sin naivitet på skönhetsvärden besläktade med dem, som skänka
de gamla kalkmålningarna i våra kyrkor sin egenartade charm.
På detta sätt ha vi hunnit fram ända till sidan 175, innan
Nordensvan med kapitlet om Karl Johanstidens första skede kommer in
på den ’tid som alldeles speciellt är föremålet för hans skildring.
Det är icke hans fel att denna tid i och för sig är mindre tacksam
att behandla än den föregående. Det nya material han har lyckats
uppleta är emellertid så rikt, att behandlingen blir helt ny och
blottar många karaktäristiska drag av största betydelse för förståelsen
av den småborgerlighet som nu nivellerande lade sin förlamande
hand på konsten.
Kan man tänka sig ett mera tragiskt exempel på geniets maktlösa
kamp mot likgiltighet och avund än historien om Bredas från
början till undergång dömda Kröningstavla, vars klara och fasta om
också något stela komposition vi ej utan vemod betrakta på en förut
ej reproducerad skisserad, färglagd teckning ur Nationalmusei samlingar.
Men det skulle föra oss för långt att följa kapitel för kapitel i
denna på så många nya fakta mättade skildring. Nordensvan är den
borne krönikören i svensk konsthistoria. Han vill framför allt vara
objektiv, men det är sannerligen ingen intresselös eller okritisk
objektivitet som har fogat alla dessa skilda fakta till den mest
underhållande av skildringar.
Nordensvan har berättat för mig att den närmaste anledningen till
att första upplagan av Svensk konst och svenska konstnärer i det
19:de århundradet blev skriven var att Alb. Bonnier ville få
användning för en del klichéer av svenska konstverk. Dessa klichéer och
enkla autotypier ha härigenom gjort svensk konsthistorisk forskning
större tjänst än någonsin de förnämligaste koppartryck, och det vore
otacksamt att med alltför kritiska blickar mönstra deras bleknade
behag. Men nog tycker man att förläggaren, när han till denna
märkliga nya upplaga har bestått en rad av ypperliga nya avbildningar,
hade kunnat sträcka sig ännu längre och ej här och var låtit de nya
bildernas klarögda valörrikedom brytas av de gamla slitna bildernas
gengångaraktiga grådaskighet. Hur som helst har han genom att
bekosta denna nya upplaga av Nordensvans utomordentligt värdefulla
arbete gjort svensk kultur en ovärderlig tjänst. Det är med allra
största spänning man avvaktar den senare delen, som väl kommer
att föra skildringen fram till sekelskiftet. Det är att hoppas att
denna även kommer att bjuda på en källförteckning, så mycket
nödvändigare som Nordensvan ofta i sin framställning lägger i
dagen en lika stor hemlighetsfullhet rörande fyndorten för sina
guldkorn som rörande ägarna till i text eller noter omnämnda konstverk.
Axel Gauffin.
42. Svensk Tidskrift 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
