Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det judiska Palestinas återuppbyggande. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framtiden torde komma att anse företrädesvis två av världskrigets
resultat betydelsefulla: bildandet av Nationernas förbund och
Palestinas återupprättande som en nationell hemort för det
judiska folket.
I själva verket hade en mängd faktorer samverkat till
realisering av det sistnämnda målet. För det första den tsaristiska
judepolitiken, som drivit millioner östjudar över till det fria
Amerika, där de skapat sig en politiskt inflytelserik ställning
och ett välstånd, som i förening med den judiska offerviljan
utgör den förnämsta ekonomiska förutsättningen för sakens
finansiering. För det andra östjudendomens katastrofala
ställning efter världskriget: millioner östjudar föra ett eländigt liv
och ha blott ett enda hopp — att få utvandra. För det tredje
amerikanarnas och andra folks immigrationspolitik, som
omöjliggjorde judisk massemigration till något annat land än Palestina.
Följden härav blev, att ehuru antalet zionister hastigt stegrats
— 1913 var de enrollerade zionisternas antal 127 000, efter
världskriget en miljon — den zionistiska organisationen dock ej
mäktade finansiera en kolonisation av sådana mått, som nöden
krävde. Under sådana förhållanden gick Weizmann in för
etablerandet av samarbete med de icke-zionistiska judarna,
närmast de amerikanska, men hans strävanden mötte häftigt
motstånd från både zionistiskt och icke-zionistiskt håll. Visserligen
hade det judiska kolonisationsarbetet i Palestina vunnit
understöd av en del icke-zionistister, men det hade skett av
filantropiska motiv och för att avlänka den östjudiska
emigrationsfloden, medan zionisterna betraktade frågan om det judiska
Palestinas återuppbyggande företrädesvis ur nationella
synpunkter, som ett medel att pånyttföda det judiska folket. De
icke-zionistiska judarna, åtminstone en del av dem, ville ej veta av
något judiskt »folk», alltså ej heller någon »nationell hemort»
för det judiska folket, om vilken Balfourdeklarationen talade.
Zionisterna ville därför ej engagera sig med dem. De fruktade,
att ett sådant samarbete skulle resultera i att den zionistiska
idén komme att offras på den amerikanska Mammons altare.
»Intet judiskt nationalhem, ingen judisk stat utan blott en
kolonisation av fattiga judiska individer eller sådana, som ej längre
hålla ut i Europa». Men å andra sidan var det uppenbart, att
klyftan mellan zionister och icke-zionister minskats. Den judiska
liberalismens män, särskilt av den yngre generationen, fingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
