Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 30 jan. 1932 - Litteratur - Svensk prosakonst 1931. Av Elof Ehnmark - Sven Stolpe: Feg - Ingeborg Björklund: Månen över Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 LITTERATUR
efterhand, han drar sig alltmera undan till sin egen värld och står till slut
.som trollet i den gamla dansvisa, som givit romanen dess namn. Det är
Kim, som är bokens egentliga centralgestalt. Det märkvärdiga med honom
är att han inte alls är något märkvärdig. Han plågas inte av livsleda och
betraktar sig inte som ett intressant’ psykoanalytiskt särfall. Det är
onekligen något av genialiteten i Kejsarens nya kläder över denna typ. Olle
Hedberg har med sitt lugna, väl överlagda, klara och sobra sätt att berätta
skapat en mycket god, modern roman och en huvudperson, som genom sin
vardaglighet och okonstlade naturlighet kanske är mer träffsäkert fångad
än de flesta av de unga romanskribenternas högröstade hjältar.
Kontrasten är mycket stor, om man jämför Hedbergs roman med Sven
Stolpes Feg. Det är en roman i sturm- und drangstil, vars hjälte är på
en gång lidelsefull och självupptagen, söndersliten och uppblåst, stormande
och hjälplös. Som fältrop har han anammat det Strindbergska ordet: min
eld är den största i landet. Feg kan i stort sett sägas gå i nietzscheanen
Strindbergs tecken. Dess hjälte är lika överkänslig och lika revolterande
som Strindberg i hans självbiografi. Men denne hjälte är inte en
Tjänstekvinnans son utan snarare en Tjänstemannens son. Han står högre socialt
sett och han behöver aldrig ha några materiella bekymmer. Han kan helt
gå upp i sig själv och i sin erotik — och han försummar inte heller några
tillfällen. Han ser sig själv som en övermänniska, hänsynslös, oansvarig
och egoistisk, men för läsaren blir det närmast förkonstlingen, som utgör
hans mest utmärkande drag. Stolpe förstår ,att skildra denna typ på ett
verkligt kongenialt sätt. Han går helt upp i sin hjälte, hans roman är
gjord con amore. Det är en ibland rentav ursinnig fart över språk och stil,
det är ett överflöd av starka ord, språkliga explosioner och bombasmer och
romanen slutar i ett fortissimo av ordkaskader, som faktiskt gör läsaren
något osäker om hur handlingen egentligen utmynnar. Jämför man
huvudpersonerna i Hedbergs och Stolpes romaner, kan man inte säga, att den
ene är mera sann och verklig än den andre. Säkerligen kan man säga, att
Stolpe skildrat sin hjälte på ett alldeles utmärkt sätt, men det är en halvt
patologisk typ, han ställt fram. I sin starkt subjektiva utformning har
Feg större intresse som dokument än som roman och ur denna synpunkt
betyder det mindre, att läsaren reagerar på ett helt annat sätt än
författaren inför det som skildras.
Det mest dominerande i Feg är det hänsynslöshetens patos, som från
början till slut genomsyrar den. Den är också konsekvent genomförd och
säker i detaljerna. Det sista kan inte Ingeborg Björklunds Månen över
Lund beskyllas för. Månen över Lund är andra delen av en trilogi och dess
handling daterar sig från de sista krigsåren. Den ungdom, som här skildras,
har sålunda numera vuxit upp och är närmast att räkna till den näst sista
generationen. Romanen är i varje fall den kvinnliga representanten i årets
studentskildringar. Det är i främsta rummet krisårens Lund, som skildras,
eller närmare bestämt, studentskorna i detta Lund, men författarinnan gör
också expeditioner till mera okända trakter av vårt långa fädernesland.
Illvilliga kritiker ha redan påpekat den fadäs, hon gjort sig skyldig till, då
hon talar om kräftfiske i översta Lappland. (Det är en grotesk anekdot i
Strixstil, som refereras och tas på allvar.) I och för sig är detta en obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
