Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Dagens frågor - Lag och praxis - Den irländska nationalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 DAGENS FRÅGOR
i väsentlig mån avvika från nuvarande praxis — den saken ligger i
öppen dag.
Och dock ligger det mest upprörande i denna sak ej i orättvisorna —
som givetvis utgöra undantagen, icke det normala — utan i själva
institutionen. Man jämföre härmed Regeringsformens § 28: »Konungen fäste vid
alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet»
etc. Vid sina förslag till ifrågavarande tjänsters besättande har K.
Skolöverstyrelsen plägat — uttryckligen — lämna utan avseende de sökande,
som falla för treårsklausulen; den har därvid brutit mot Läroverksstadgans
§ 181, som säger, att för kompetenta sökande vid avgivande av sådant
förslag skola »såsom befordringsgrunder i följande ordning gälla: a)
skicklighet och nit–––-; b)–––-lärdomsförtjänster–––-; c) längden av
föregående väl vitsordad tjänstgöring — •—».
Frågan har i dagarna aktualiserats. En högt kompetent lektor har, ehuru
ensam sökande, på grund av treårsklausulen av Skolöverstyrelsen ansetts
icke böra ifrågakomma till annat lektorat, och K. M:t har beslutat lämna
hans besvär över förslaget utan avseende. Fallet är denna gång fullkomligt
renodlat.
Att en praxis utvecklar sig vid sidan av lagen, kanske t. o. m. i skenbar
strid med dess bokstav, är icke något alltför ovanligt och kan med hänsyn
till lagstiftningsmaskineriets brister måhända vara ofrånkomligt i vissa
fall. Men att myndigheterna utan skymten av stöd i gällande bestämmelser
införa en befordringsprincip, som åtminstone ibland länder både tjänsten
och de sökande till väsentlig skada, är dock något helt annat. Man vet
alltså hädanefter, att vissa lagar alls icke behöva åtlydas, åtminstone icke
av alla medborgare. Frihetens gränser äro beklagligtvis icke närmare
kända, och det kan bli en dyr historia, om man söker åstadkomma en
kartläggning genom systematiska lagöverträdelser, ty det är ju åtminstone
möjligt, att man oförhappandes råkar begå ett otillåtligt och sträffvärt lagbrott.
Vördnaden inför lagen och känslan för laglydnadens värde tycks på sina
håll vara rudimentär. Landshövding Wibelius’ gest skulle i våra dagars
Stockholm till ingen åtgärd föranleda. Men det skall sägas ut, att förvisso
ett stort antal lojala tjänstemän se denna degradering av statens fundament
med sorg och grämelse.
Den irländska
nationalismen.
Det republikanska partiets seger vid valen till den
irländska fristatens parlament har åter riktat världens
blickar mot den gröna ön. I en tid, då orosmolnen flocka sig samman över
Europa, har Irland plötsligt ryckt upp till en brännande och till synes
svårlöst fråga i brittisk imperiepolitik. Den nationalistiska flodvåg, som
kort efter världskriget i ett bittert och blodigt guerillakrig tvingade
England till eftergifter och förvandlade Irland till tvenne självstyrande
dominions, har under trycket av krisen åter vällt fram och fört den extreme
partiledaren, Eamon de Valera, till statens roder. I den irländska fristaten
kämpa två stora huvudpartier om makten, det moderata fristatspartiet, som
intill marsvalen i år suttit vid makten, och det republikanska partiet, som
alltsedan fristatens tillkomst fört en hänsynslös opposition mot den sittande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
