Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Dagens frågor - Kring andrakammarvalet - Besparingsaktionen och kulturbudgeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 DAGENS FRÅGOR
skäras över en kam, har man dock svårt att finna, att bondeförbundet väl
förvaltat det arv, som det påstår sig tagit från det gamla
lantmannapartiet. Det var högre i taket under Carl Ifvarssons och Olof Jonssons tid
i det dåvarande bondepartiet; storsintheten och den vidsynta allmänandan
fanns då för tiden i högre mått än hos det nuvarande schackrande,
misstänksamma och avundsamma bondeförbundet. Allmänsynen finnes väl hos
en K. G. Westman, en Kullenbergstorp, en Tjällgren, en Jones Erik
Andersson, måhända även hos Strindlund och ett par mindre profeter, men
i övrigt söker man förgäves efter en vidsynthet, som skulle verka lättande
och befriande. Årets nyförvärv ändra icke denna iakttagelse. Mestadels
ha de kandidater i listvirrvarret vunnit sin riksdagspollett, vilka gjort sig
mest ryktbara för ovederhäftighet och hänsynslöshet. Auktionistropartypen
synes göra sig allt bredare i våra dagars bondeförbund. Detta ökar icke
möjligheterna till den borgerliga samverkan, som dock nolens volens blir
en faktisk politisk nödvändighet. Den gamla förnämliga svenska
bondekulturen vinner icke på att denna politiska jordbrukarrörelse skärper
klassmotsättningarna, isolerar sig och urartar. Bondeförbundets seger har
icke höljt det med ära, ej heller har den skaffat jordbrukarna ökat
inflytande, eftersom mandaten tagits från andra borgerliga
jordbruksrepresentanter, allra minst har den länt jordbruket till gagn, eftersom
socialdemokraterna nu sitta inne om inte med fulla makten så dock med
fullmakterna.
De av Kungl. Maj:t tillkallade särskilda
granskningsmännens promemoria rörande möjligheterna
till besparingar i statsbudgeten ådagalade på sin tid tydligt nog, hur pass
begränsade resultat man kan uppnå enbart genom en nedpressning till
det möjligas gräns av vart och ett av de anslag, som riksstaten f. n.
rymmer. Ämbetsverkens riksdagspetita, som uppgjorts med
granskningsmännens reduktionskrav för ögonen, hava under de senaste veckorna återigen
inskärpt samma förhållande. Det är ingen överraskning: statsutgifternas
oroande tillväxt beror ju väsentligen på att staten under årens lopp tagit
på sig den ena nya uppgiften efter den andra, icke i någon nämnvärd
utsträckning på att anslagen för de olika uppgifternas tillgodoseende vart
för sig tillmätts slösaktigt eller ens frikostigt, Men härtill kommer, att
statsmakterna äro till den grad bundna av en gång fattade beslut, att man
på många poster — och icke de minst betungande — i stället för
besparingar måste räkna med utgiftsökningar för fullföljandet av de under
gynnsammare auspicier uppgjorda planerna. Så mycket hårdare måste då
sparandet drabba de anslag, som icke förankrats i dylika prejudicerande
beslut, ibland kanske med totalt omintetgörande av en gagnelig
verksamhet, som bedrivits i hägn av ett anslag på några tusentals kronor men
aldrig häft förmånen att upptagas som en punkt på ett partiprogram.
Det hela liknar alltför mycket det förfaringssätt, som en gång i tiden
kallades för att sila mygg och svälja kameler.
Det sagda låter sig exemplifieras icke minst på den åttonde huvudtitelns
område. Dithörande anslagsfrågor ha en särskild förmåga att sätta den
offentliga diskussionen i gång, naturligt nog med hänsyn till de många-
Besparingsaktionen
och kulturbudgeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
