Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Baldwin. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klondykefeber ännu i blodet? Ögonblickets man, ständigt och
oföränderligt, fördomsfri, dynamisk och sammanhangslös, just därför så
fascinerande. Eller Churchill, geniet, den bländande
idéimprovisatören, den fladdrande stjärnan, som i varje stund fördunklar alla
firmamentets ljusbilder och som man så gärna ville men aldrig
vågar låta sig ledas av.
Varenda en av dessa män och många andra ha blivit den
vittfamnande och glupska moderna publicitetens offer. Man har vetat
och vet, var man har dem i karaktärsregistret. De äro ordentligt
bokförda; alla var på sitt sätt oerhört intressanta att spekulera
över. Eller rättare sagt, de voro. De verka nu fullskrivna blad.
Intet finns att tillägga. Världskriget var en livsfarlig tid för
politiker i förgrunden. De blevo lekbollar i ödets hand. De gjorde,
de flesta av dem, de kraftigaste ansträngningar att anpassa sig
efter en ny tidsålders krav. Men ingen av dem förmådde någonsin
riktigt att skruva sig ur det förflutnas grepp. De sökte, som Lloyd
George, att förvandla sig till framtidens affischer, men tidens
hårda vindar sleto sönder dem. Lloyd George gjorde ett
monumentalt försök att bli den utkorade frälsaren. Han hånade
demokratin, långt innan Mussolini och Hitler tänkt på saken.
Parlamentarismen, hans egen karriärväg, har ingen föraktfullare än
han trampat på. Genom makten av sin personlighet blev han
faktiskt diktator. Maken till Goliath hade England icke på sekler
skådat. Runt honom grupperade sig hela skaran av engelsk
politisk elit. När Goliath föll, kom stenen ur en obetydlig liten
herres nypa. Det var Stanley Baldwin, som från Carlton Club
slungade den.
Baldwin var handelsminister i Lloyd Georges koalitionsministär.
1908 hade han, fyrtioettårig, blivit medlem av underhuset, Där
drog han inga ögon till sig genom »brilliant performances» som
Birkenhead, Churchill och de andra. Han var en sådan där lugnt
trägen arbetare i vingården, som man kan både ha och mista, en
kapitalist från stålindustriens läger med public-schoolbildning, ett
klart huvud med normalt gott sinne för den parlamentariska
ruljangsen. Han var också Bonar Laws vän och blev tack vare denna
vänskap så småningom befordrad till en plats i regeringen.
1921 var en tid av lustig parlamentarisk lek. Frågorna regnade
över regeringen från gammalliberalernas bänkar. Enda effekten
var att den som läste Times’ parlamentsreferat, blev erinrad om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
