Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Fransk utrikespolitik vid vägskälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Om den engelska diplomatin under efter
krigsåren präglats av ett osäkert famlande, har den
franska, vad än kan sägas om klokheten i själva riktlinjerna för
dess handlande, ända till den allra sista tiden utmärkts av så mycket
större konsekvens. Bevarande av den i Versailles vunna hegemonin
på fastlandet och Tysklands nedtryckande i permanent vanmakt
hava varit målen för dess arbete, ocli Nationernas förbunds
nyttjande som garant för 1919 års bestämmelser har varit det viktigaste
medlet. Inom N. F. har Frankrike stött sig på sina klienter på
Tysklands östgränst, främst Polen ocli Tjeckoslovakiet. I stort sett
fungerade detta system tillfredsställande under 1920-talet, även om
realiteternas egen kraft och Stresemaiins diplomati steg för steg åter
gjorde Tyskland till en fri europeisk makt och visade bristen på
verklighetssinne i Versaillesdiktatet. Den franska militärstatens
ställning i Europa var dock ej på allvar hotad.
Ett annat läge uppstod, då Tyskland började uppträda som helt
oberoende faktor vid de andra stormakternas sida ocli på egen hand,
först i hemlighet och sedan allt öppnare, satte Versaillesfreden
militära klausuler ur kraft. Den första viktiga konsekvensen härav blev
en allvarlig förlust för det franska allianssystemet. När Polen, som
framför allt hotades av Tysklands uppvaknande, ej kunde förmå sin
beskyddare till ett preventivkrig mot den rustande grannen, såg
Pilsudski sig nödgad till en uppgörelse i godo med Hitler, och härur
utvecklade sig snart ett tidvis mycket intimt tyskt-polskt
samförstånd. Härtill bidrog i hög grad, att Barthou, en av den franska
chauvinismens Bourboner, i början av 1934 inflyttade i Quai d’Orsay
och genom sin halsstarriga politik dels retade den polska
utrikes-ledningen, som tröttnat att behandlas som vasall, dels försatt de
möjligheter, som ännu funnos till en allmän uppgörelse i godo rörande
det tredje rikets numera oavvisliga upprustningar. I stället ägnade
ban sig med febril iver åt att söka garantera Frankrikes ställning
genom en mot Tyskland riktad inringningspolitik med en serie
pakter som medel. Denna kurs, som, om den fått fortsättas något längre,
skulle medfört akut krigsfara, modifierades genom Barthous död i
oktober 1934.
I Pierre Laval fick Frankrike en utrikesminister av helt annat
kynne än den begåvade men utrikespolitiskt sterile och med
föråldrade föreställningar arbetande Barthou. Laval hade börjat sin
politiska karriär på den yttersta vänsterflygeln — han var den ene av
de två deputerade, som 1914 enligt inrikesministeriets »carnet B»
skulle ha arresterats i händelse av allmän mobilisering, och räddades
blott tack vare ingripande av Herriot, med vilken han i en
underordnad befattning vid lyceet i Lyon kommit i beröring. Ännu 1920
företrädde han starkt Moskvavänliga tendenser. Men senare liar han
på ett ivrigt diskuterat sätt snabbt samlat en stor förmögenhet och
utvecklats i högeligen samhällsbevarande riktning, varvid han till
och med knutit intima förbindelser med påvestolen. Som politiker
förfogar ban över en utomordentlig skicklighet i korridorförhand-
216
Fransk utrikespolitik
vid vägskälet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
