Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Hur skapas demokratiens »statsvilja»? Av Gunnar Svärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstadkomma resultat. Man anser speciellt högerns nederlag
bevisa, att de svenska väljarna tagit ståndpunkt utan att låta sig
förvillas av den trumeld av agitation, som brassades av. Detta
har tagits till intäkt för en upprepning av påståendet om det
svenska folkets speciellt förnuftiga motiv för sitt handlande.
Vilka orsaker än valutgången haft, en är säker, och den är
socialdemokraternas överlägsna propaganda. Redan deras
utgångspunkt, den landsfaderliga s. k. folkregeringens återkomst, gav
dem ett försprång. Mot den yttre världens oro sattes behovet av
trygghet och sävlighet; den avgångne statsministerns anlete, hans
kända »klokhet» fick garantera ett säkert och förnuftigt sätt att
sköta affärerna. Sedan spelades upp för fullt. Välfärd eller kris,
vem tvekar i valet. Alla erfarenhetsmässigt vunna rön
utnyttjades. De gamla och fattiga, de arbetslösa, lägre tjänstemän —
alla behövde de antagligen hjälp, naturligtvis skola de hjälpas.
Bara affischen om de åldrigas rättvisa krav skaffade röster i stort
antal. Man kan, om man vill göra jämförelser, draga vissa
paralleller mellan å ena sidan vissa delar av den tyska nazismens
propaganda på sin tid och å andra den svenska socialdemokratiens.
Båda lovade stabilitet och trygghet mitt i all oro. Nazismen ville
på sitt sätt garantera den stabilitet, det medeltida samhället trots
allt erbjöd. Socialdemokratien offererade samma vara, ehuru dess
metoder att nå målet voro något annorlunda. Tidigare hette
socialdemokratiens fiende kapitalismen. Den hade ett fel: man
kunde icke personifiera den utan att stöta stora delar av
medelklassen för pannan, ty den enskilde företagaren är i dessa
grupper ingen bov utan ett ideal. Nazismen hittade då något, som
kallades storfinansen. I en serie av »autentiska» romaner har det
under de senaste åren lämnats interiörer från denna mystiska
makts inre liv. Den går lätt att personifiera, det är
chefsdirektörerna i storbankerna, som i upphöjt majestät från sina luxuösa
direktionsrum tvinga alla människor att betala tillbaka sina
skulder med ränta på ränta, det är bolagsdirektörerna, som med ett
penndrag avskeda tusentals arbetare, därför att det roar dem.
Denna uppfinning fann socialdemokratiens
propagandaministerium nyttig just nu. Dess motståndare hade endast ett egentligt
slagnummer: människans skräck för det okända, för socialismen,
och känslan för den svagare parten, när det gällde
monopoliseringar. Detta var icke nog. Resultatet blev också det väntade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
