Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gösta Ekman. Några konturer av hans konstnärsgärning. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Ekman
hans väsen. Så var det med hans yppersta skapelse i den komiska
stilen, dansören Roy Lane i den tämligen tarvliga amerikanska
gangsterpjäsen Broadway. Figurens naiva charme var fulländat
given, men det fanns längst ner något av rörande hjälplöshet, som
kom åskådaren att tänka på Sighjörn Obstfelders berömda ord
om den som »kommit på en fejl Klode». Det var samma drag som
han ett par år senare utvecklade till ännu högre fulländning som
rockvaktmästare Filip i Ragnar Josephsons Kanske en diktare.
Linjen fullföljdes under hans senaste år i bilden av gamle Ekdal
i Vildänden, men här hade den konstnärliga självkontrollen släppt,
och i stället hade självsvåldet tagit herraväldet. Figuren blev
därför icke en Ibsengestalt utan en förfelad karikatyr, som varken
var Ibsen eller Gösta Ekman värdig.
Ett likartat konstnärligt missgrepp var Gösta Ekmans
Shyloek-tolkning. Klart framträdde här den stora risk han löpte genom
den nervösa impulsiviteten i sitt rollval. Han fick plötsligt lust
att göra en stor roll men ville samtidigt skapa om den efter sitt
eget huvud och åstadkomma något helt nytt och oväntat. Men
denna gång litade han för mycket på sin goda tur. I ivern att
göra något annat än den traditionelle ockraren slog han över i
något som varken var Shakespeares Shylock eller överhuvud taget
någon Shylock alis. Rollen blev ett bisarrt hugskott och ingenting
mera. Minst av allt tålde den någon jämförelse med Ivan
Hedquists genialt formade ghettojude från den ypperliga, av Olof
Molander formade iscensättningen på Dramatiska Teatern 1919.
Starkare och mera linjefast tedde sig hans konstnärsskap, när
han höll fast vid de tragiskt betonade uppgifterna. Ett grepi),
jämbördigt med vad han presterat i Graven under triumfbågen,
visade han i tolkningen av Stanhopes roll i Robert Sheriffs
suggestiva skyttegravsdrama Männen vid fronten. Han formade här
med genial psykologisk intuition bilden av en söndertrasad
människospillra, sammanhållen blott av en järnhård vilja, i vars
centrum ligger ett ända från skolåren tränat pliktmedvetande,
som aldrig tillåtit sig att fråga varför, när det gäller en
uppoffring eller ett vågspel, om än aldrig så hopplöst. En motpol mot
denna figur gav han som kardinal Wolsey i Shakespeares Henrik
VIII. Majestät och stolt maktkänsla präglade hela hans hållning,
deklamationen var lugn och ädel, och även i fallets tragiska
moment bibehöll ban sitt väsens hela värdighet. Särskilt som
plastisk studie var denna roll märklig. Gösta Ekman, som eljest ofta
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
