Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Till Wiknerminnet. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
om lians verk lever och stimulerar till fortsatt tankearbete. Det finns
personer som delvis tack vare sin officiella ställning lyckats sätta
sin prägel på samtiden, men egentligen redan överlevat sig själva —
måhända kan en man som Carl David af Wirsén räknas dit. Det
finns också de, vars levnad aldrig hann bära någon frukt, men som
genom själva sin personlighet leva och verka vidare — man kommer
i detta sammanhang att tänka på den alltför tidigt bortryckte Ernst
Kjellander. Och det finns till slut sådana, som utan någon yttre
myndighet haft en ofantlig auktoritet i samtiden och vilkas tankar
efter deras död gå som en dold underström genom hela kulturlivet.
Till de senare vill man gärna räkna Pontus Wikner.
Men den vackra minnesskrift1, som till 100-årsdagen av Wikners
födelse utgivits av docenterna Algot Werin och Elof Åkesson, är icke
bara en hyllning till en betydande svensk tänkare utan den avlägger
också ett vackert vittnesbörd om svensk humanistisk forskning.
Samtliga bidrag kunna verkligen betraktas som självständiga
undersökningar, vilka bli grundstenar i den uttömmande undersökning av
Wikners hela tänkande, varpå vi ännu vänta. Värdefulla
upplysningar om Wikners inre utveckling ge också de av prof. Theodor
Hjelmqvist utgivna och sakkunnigt kommenterade Wiknerbreven till
skalden Ernst Björck.
Det finns ännu mycken obruten mark på den svenska filosofiens
fält. Hos den ensamme tänkaren Wikner finns det, som biskop
Torsten Bohlin framhåller i sitt bidrag, ännu gruvschakt malm att bryta,
och Elof Åkesson anmärker, att medan endast en mycket
specialiserad lärdomshistoriker har anledning att syssla med den som blev
Sigurd Kibbings efterträdare, kan man ännu i dag hämta stimulans
till ett fruktbart tankearbete ur Wikners filosofiska skrifter. I sitt
mycket personligt hållna inledande bidrag till minnesskriften
påpekar Åkesson en annan omständighet, som gör att man känner sig
något generad över att Wikner i Sverige betraktats som en smula
hemmagjord. Wikners verk har utmärkt väl trotsat det halvsekel,
som förgått, sedan han för alltid nedlade pennan. »Jag kan inte se»,
säger Åkesson på tal om vår egen generations uppgörelse med den
nedärvda transcendentalismens kunskapsteoretiska förutsättningar,
»att George Edward Moores berömda ’Refutation of idealism’ av år
1903 — den erkända utgångspunkten för modern anglosaxisk
kunskapsteori — i sin kritik av satsen, att ’vara är förnimmas’,
innehåller ett enda tankemoment, som icke finns hos Wikner.» Och man
kan göra andra konfrontationer utan att behöva rodna för den
okände svenska tänkarens del. Man kan komma från åratals studier
i engelsk och amerikansk relationsteori — Åkesson vet här vad han
talar om — »för att hos Wikner på många punkter finna en klarhet,
som icke förlorar sig i utan förmår upplysa genom det subtila». Det
är ett högt betyg, men det finns inte ringaste anledning att tillskriva
det den vanliga benägenheten lios författare att överskatta sin hjälte,
1 Pontus Wikner 1837—1937. Lund, Gleerups förlag, 1937.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
