Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationalitetens rätt och segermakt. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalitetens rätt och segermakt
oj kunna ändras af hennes fria vilja. Det upphör sålunda att
beteckna en faktor i det mänsklig-a kulturlifvet och hemfaller under den
blinda fatalismens och den ovederläggliga vidskepelsens domvärjo.
Huruvida det kommande tjugonde århundradet får skåda en
utveckling, som mildrar de nationella lidelsernas motsatser, är i denna
stund synnerligen ovisst. Det är minst lika sannolikt, att
nationalismen i sin sammanflätning med andra äldre och nyare
omstörtnings-makter samlar sina yttersta krafter till katastrofer i samma stil som
trettioåriga kriget och franska revolutionen.»
Korteligen sagt: Hjärne trodde på en västerländsk
kulturgemenskap, som hade högre värde än nationalitetens, men han
tvivlade därför icke på nationalismens dynamiska, för att icke
säga dynamitiska kraft. Vad Europa både vid världskrigets
antändande i Sarajevo och framför allt efter världsfreden
upplevt, är säkerligen nog för att överträffa den store historikerns
värsta farhågor. Hans förhoppning, att den västerländska
kulturgemenskapen borde kunna överbygga klyftorna mellan
nationaliteterna inom staterna, har blivit fåvitsk. Språk och ras,
»Blut und Boden», ha betytt oändligt mer i den mänskliga
samlevnaden än känslan av delägarskap i en gemensam kultur, med
alla därur härflytande förpliktelser till humanitet, tolerans och
samdräkt.
Harald Hjärnes uppfattning av nationalismen torde lia varit
bestämmande för många av hans generation. I den låg nog mera
en tanke än en tro. Vår generation står ett helt annat
erfarenhetsmaterial till buds. Vi veta mer om de lösta
nationalitetsproblemens utfallande och om de olöstas faror. Nu kan
problemet fixeras så: Finns det någon grund att tro annat än att
Europa måste löpa den nationalistiska linan ut? Är Europas
pulvrisering i småstater eller gränsernas rektifiering av godo
eller ondo? Ha de nationalistiska rörelsernas hittillsvarande
vinningar — de många nya staterna — varit till fördel eller till
förfång för det västerländska kultursamhället? Frågorna böra
lämpligen diskuteras i omvänd ordning.
Med viss rätt kan vår tids skeende sägas innebära, att den
europeiska historiens film rullas upp baklänges. Många av de
fria statsbildningar, som funnos under medeltiden eller senare
men som kastats över ända under den nya tidens religions- och
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
