Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Pressen och neutraliteten under världskriget. Av Torvald Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torvald Höjer
vilja understryka en sak, som att döma av vissa pressuttalanden
blivit föremål för missförstånd. Jag kan icke finna det stridande
mot neutralitetsplikten att på ett sakligt och objektivt sätt pröva
de olika meddelandenas sanning eller sannolikhet och därur söka
vinna en riktig föreställning om vad som verkligen tilldrager sig.
Denna synpunkt har på ett förträffligt sätt klargjorts av flera
tidningar, och i deras uttalanden kan jag blott instämma. Skada
kan en dylik riktning och bearbetning blott göra, om den sker
med tillbakasättande av eller partitagande för endera parten eller
då den klädes i en sårande eller utmanande form. Domslut över
den ena eller andra partens krigföring utgöra mycket ömtåliga
saker, ocli det material, som från de tvistande parternas sida
ställes till förfogande, är nog i allmänhet så knapphändigt, att det
icke räcker till domsmotivering. Det heter visserligen alltid, att
man vädjar till de neutrala staternas dom, men ofta ligger däri
intet annat än en önskan att göra dem till brickor i spelet.
Vad slutligen angår mera utförliga artiklar angående krigets
uppkomst, händelsernas återverkan på vårt eget läge, den för oss
lyckligaste utgången o. s. v. avstår jag från allmänna satser. Att
artiklar, som förorda anslutning till den ena eller andra parten,
icke utgöra något stöd för neutralitetspolitiken, är ju självklart,
men den frågan är icke aktuell. I övrigt måste artiklar av ovan
antytt slag, såvitt jag förstår, bedömas från fall till fall; deras
lämplighet eller olämplighet blir ytterst beroende av författarnes
ansvarskänsla, takt och formuleringsförmåga. Där gäller helst
den gamla regeln: »C’est le ton qui fait la musique.» Några dylika
artiklar höra nog givetvis till dem, som på det ena eller andra
hållet väckt den allvarligaste misstämningen. Personligen skulle
jag som gammal historiker vara benägen att tro, att utredningar
om krigets uppkomst och skuldbördans fördelning på nuvarande
stadium knappast med fördel låta sig verkställas: perspektivet är
därtill för kort och materialet — apologetiska böcker av olika
färg — för ensidigt och ofullständigt. Och vad
framtidsprogno-serna angår, synas de mig ännu vanskligare, då de avgörande
faktorerna näppeligen låta sig i behövlig utsträckning överskådas.
Men detta är ju synpunkter, som ej ha med pressens
neutralitetsplikt att göra.
De praktiska slutsatser jag i det föregående sökt göra ur min
erfarenhet, ha som synes föga innebörd i avseende på pressens
yttrandefrihet i djupare mening. Men jag tror å andra sidan, att
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
