Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - Den ryska »segerfreden». Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om man säger, att bolsjevismen vunnit terräng genom detta krig,
tager man av allt att döma miste. I Finland ha de sista resterna av
partikularism försvunnit genom detsamma. I andra länder bereder
man sig tydligen att på allvar utrota de kommunistiska cellerna. Det
är möjligt, att Stalin och Molotov intala sig, att de vunnit en
framgång för sin politik, men denna politik kan i varje fall icke vara det
ryska folkets, knappast ens det kommunistiska partiets. Det är en
politik med anor från de gamla dynastiska envåldstiderna, vilken
politik betraktade erövring av land som en personlig vinst för
makthavaren. I vår tid, påpekar Normann Angell, lever begreppet
erövring på en fiktion. Han åsyftar det förhållandet, att kulturen skapat
andra och bättre möjligheter att åvägabringa för båda parterna
nyttig samverkan mellan grannfolk, att genom fredliga förbindelser öka
»livsrummet» för både den ena och den andra. Han hänvisar härvid
till sådana exempel som att Förenta Staterna av praktiska skäl velat
göra sig av med de erövrade Filippinerna, och att till och med
återerövringen av Elsass-Lothringen ekonomiskt varit till mera skada än
nytta för Frankrike. Det är sant, att erövrade landområden kunna
ha betydelse för andra ändamål, till exempel militära; och det är
sannolikt, att den ryska ledningen främst häri ser Moskvafredens
betydelse. Denna betydelse är i själva verket sådan, att den, så snart
den nuvarande onaturliga politiska konstellationen upphör, måste
verka provokatoriskt på en tredje makt, nämligen Tyskland. Det är
alltför vanskligt att söka förutsäga något om framtiden, men det
är en gammal historisk erfarenhet, att anfallskrig föder nya krig,
d. v. s. nya lidanden för det folk, som vunnit »segern».
Det är sålunda för Europas framtida uppbyggnad av den största
betydelse, att anfallskrigets raison d’être principiellt tages upp till
prövning ur tidsenliga synpunkter, icke enbart moraliska utan även
sakliga. Det europeiska statssamfundet har under århundradenas
lopp utvecklat sig till ett statiskt system, som varken behöver eller
för längre tid tolererar en imperialistisk dynamik. Därför ha de
tyska erövringarna av Tjeckoslovakiet och Polen utlöst ett
stormaktskrig, som, hur det än utfaller, med all sannolikhet icke kommer
att göra det tyska folket lyckligare; med visshet kan endast så
mycket sägas, att detta krig, om det fullföljes till det yttersta med
»segern» som mål, kommer att tillfoga såväl det tyska folket som dess
motparter oändliga lidanden. Då, om icke förr, kommer man kanske
att fatta, att det verkliga »livsrummet» är något annat än en
geografisk besittning.
Det finns två sätt att skriva krigshistoria. Det ena, det vedertagna,
som vi litet var gjort oss skyldiga till, består i att man studerar och
bedömer operationerna såsom sådana, under det man abstraherar
från allt, som kan vara ägnat att störa den rent militära bilden av
desamma. Betraktelsesättet blir då det, som Napoleon uttryckte i
orden: »Styrkan av en armé erhålles, liksom kraften i en maskin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
