Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kung Karl i sadeln svängde sig opp:
”Nå, känner du slätten vid Lund?”
En darrning flög genom klipparns kropp,
han segnade ner mot grund.
En sakta gnäggning han från sig gav,
det låg en klagan däri:
Jag mäktar ej mera — herre, sitt av!
Jag tror, att det är förbi.
Kung Karl stod tankfull en lång minut:
”Vad, Blacken oss överger,
då våra mödor rättnu få slut
med ära i norskt kvarter!”
Nu dånade trummorna över hed.
Mot himmel blygrå och kall
försvunno i fjärran de mörka led —
de drogo till Fredrikshall.
”Men det jag säger er, gossar,
att den, som i krig ser ängslig ut,
den är icke värd att lukta krut;
och den sitt skott ej lossar
med säkert sikte och stadig hand,
han duger varken för kung eller land.
Sträck upp dig, allt vad du mäktar,
du farsgubbe där! — Man kan, vad man vill!
Högt huvud i vädret! Litet till!
Så där! Det kallar jag knektar.
Först bröstet ut, så hakan opp!
Det hjälper både för själ och kropp.
Och sedan — för tusan björnar! —
vad är det för uppsyn och blick, det där?
Med rynkade ögonbryn, så här,
sen skarpt framför er som örnar!
Och munnen ihop, bestämt och käckt,
så själva hin onde må bli förskräckt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
