Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en månad innan han avslutat sin kandidatexamen, skriver
han till Geijerstam, då i Paris, att han gläder sig att få
se Antigone — som gavs på Operan med den av Levertin
alltid högt beundrade Olga Björkegren i huvudrollen: »till
hellenismen har jag en kloekarkärlek, som intet biter på».
Och med anledning av dessa föreställningar publicerade
han den 23 april i Dagens nyheter en uppsats med titeln :
»Hellenism. Några strötankar å propos Antigone.» Han
utgår från den förutsättningen, att »misstroendet till
antikens litteratur och konst numera snart sagt ingått i stora
flertalet moderna människors medvetande». Det är ju icke
underligt: litteraturen har ju förvandlats till en
tidnings-artad vehikel för sociala reformförsök, vi fanatiska
nyttig-hetsivrare, som blott syssla med praktiska problem och
jäkta efter nya sanningar, ha ju inga förutsättningar att
förstå denna stränga, upphöjda skönhet. Men vad är det i
den grekiska litteraturen, som så slagit an på de stora
moderna andarna, en Goethe, en Shelley, en Swinburne?
Jo, först och främst dess naturlighet och dess mänsklighet
—- den grekiska litteraturen är sådan den blott kan bliva
»hos ett folk som icke ansåg livet för någon sorts
korrek-tionshusartad förbättringsanstalt för en mer eller mindre
problematisk eftertillvaro, utan som en kraftig, härlig
blomstring i fullt solsken». »Sunda och friska som dessa
människors starka oljeglänsande kroppar voro deras själar,
och de lyckliga, de kände ingen klyfta mellan det kroppsliga
och det andliga.» Lidelserna, framför allt kärleken,
skildras såsom dunkla naturmakter, vilka människan ej
kan undgå och som döda dem, vilka trotsa deras järnspira.
»Vi förstå icke huru hög, stor och majestätisk den Eros
är, om vilken kören i Antigone sjunger:
Bland odödliga kan ingen din makt undgå.
Ingen bland jordens tidsbarn;
den, du fångar, rasar;
den Eros, som kommer Medea att begå mord på mord,
som giver Hippolytos döden därför att han tror sig kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
