Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
god prosa... Det irriterar mig som ett ständigt myggsurr
bara att läsa, hur mäster Palm (som jag personligen är
alldeles likgiltig för) behandlas. Jag har en abstrakt
frihets- och oppositionslust vid allt sådant.» — När
Heidenstam skriver om en olycka, som hänt en släkting
och vid vilken han själv varit nära att omkomma, är detta
för Levertin blott en bekräftelse på hans uppfattning av
livet: »Den enda levnadsmaxim ... som är någon välfärd i,
är Mussets gamla ord: La vie est bien triste, alors soyons
gais et travaillons. Livet är verkeligen det har jag
tyckt så länge jag kunnat tänka — en sämre tillställning,
ett gottköpsnöje, där blott de riktiga kalikåmänniskorna
kunna trivas, medan vi andra måste stå i selen och arbeta
dygnet om för att ej märka, hur vi dagligen och stundligen
mista vänner, kära, krafter, till dess resultatet blir noll
som i början.»1
När Heidenstam gör sig färdig att resa till södern,
sänder Levertin till honom några avskedsord, där han
diskret räcker handen till vänskap: »Vi vänner av fri och
oberoende konst äro ej här hemma så mångtaliga, att
vi ej behövde trygga oss litet till varandra ... åtminstone är
för mig var och en, som sällar sig till vårt frimurarband,
en vän.» »Och,» tillägger han, »om mina tankar särskilt
gärna följa dig till södern, är det ej underligt. Jag är ju
själv en exilerad österlänning, som slumpen varit nog
oblid att placera så högt upp i Ultima Thule. Och från
dethär Uppsalahålet får du därför några rader, trista som
själva oktober ikring mig.» Äter målar han politiken i
svarta färger och ser en andlig vinter, en sjusovartid
stunda. »Billing väljes till riksdagsman, alla prästerliga
dunkelmänner krypa fram ur sina mullvadsgropar,
kyrkomötet bröstar sig med en patos, som hade det reformation
och liv inom sig, och gammalsvenska samhällsbevarare
1 Hans lynne är icke ljusare, när han återvänder till Uppsala.
»Jag har råkat in i min vanliga sörja,» skriver han till Geijerstam
den 6 oktober, »med sitt boksläp och sina grå och exklusiva tankar,
och har dessutom ofta känningar av mitt vanliga onda. . . någon
sorts cirkulär nevros, som bäst det är kommer med sömnlöshet
och oro.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
