Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborg, och sänder sitt porträtt. Han har fått
Strindbergs och Tor Hedbergs sista böcker (»I havsbandet»
och »Ett eldprov») och säger om dem:
Strindbergs motiv är ju härligt, och elär finnes granna tag
(slutsidorna), men vilken pedantisk jargong, det är ju höjden på
naturvetenskaplig svindel och denna själsmördande geologi, som
han rör sig i med ett barns förtjusning, som nyss fått höra något
i klassen! Och vad denne aristokrat synes mig litet aristokrat —
det är en man, som har mobbens alla egenskaper (misstänksamhet,
brutalitet, rättshaveri), en man utan leende och utan artighet, utan
förbindlighet i sitt väsen och utan frimodighet i sitt sinne — med
ett ord utan alla aristokratiska egenskaper.1
Genomfin till hela sin anda och uppfattning är däremot Tosses
sista — han har väl aldrig skrivit så vackra saker, som den
mästerliga moderskildringen i bokens början, och det är märkligt att se,
hur djupt och innerligt han ser allt. Däremot synas mig bokens
diskussioner tämligen långrandiga, de sakna udd och aforistisk
formning och analyserna synas mig även de någon gång mer
vackra än precisa. Prosan är ju härlig, och om den någon gång
tröttar mig, beror det nog på min egen nervositet.2 Ja, kära vän,
eljes har jag intet läst utom Bourgets sista om kärleken, en kall
och dålig bok, som väcker allt som är germant till liv hos mig
mot allt sitt »analytiska libertinage».3
Man må observera det sista, ej blott för att det visar,
att han alls icke förblindats av Bourget, utan framför allt för
1 Till Heidenstam skriver han samtidigt: »Strindbergs
’renäs-sans’bok, som är förfärligt nittonhundratal, läste jag i går; den
har, isynnerhet i slutet, överlägsna och grandiosa delar —
skada, att så mycken pedantisk jargong (och en så ofin mobbanda i
all dess aristokratjakt) skall vanställa boken och delvis närma den
pekoralet!» ’
2 Det är betecknande för Levertin, att han nu, som alltid, när
han säger sin mening om sina vänners böcker, ej döljer den för deras
författare. I ett första brev till Hedberg ger han sitt helhetsintryck:
»när jag slutat boken, efterlämnar den ett intryck som av en som
mardag, rik på sol och doft, med allt som kan finnas på en sådan
julidag, jubel bland blommor och fåglar och svårmod i skuggan.»
Senare gör han anmärkningar om de långa diskussionerna, om den
ointressanta flickan etc. »Om ’att vara hemmastadd i livet’ skulle
jag också vilja vara i dispyt en stund med dig — det är då endast
en och annan kälkborgare, som känner sig hemma i den här
eländiga sörjan, där endast våra drömmar sprida en smula glans
och skönhet.»
3 Flera gånger beklagar Levertin sig över att Geijerstam
icke besvarat detta försök till närmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
