Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Brandes hade blivit ombedd att skriva i
Svenska dagbladet. Levertin är ej fullt nöjd, han finner det
något matt och citerar G. B: s reservation: »att man aldrig
skall resignera eller sluta älska — d. v. s. han, som är
b3, framhävde mot min 40-åring den eviga ungdomens
och det eviga Don Juanskapets lycka... Jag föredrar
min ensamma Salomo med sin stillhet och sin stjärnhimmel.»
1 själva verket medger Brandes, att diktens livsfilosofi
och känsloinnehåll äro honom främmande. Och visserligen
säger han: »Jeg vurderer en Levevisdom, der ikke
skænker Döden mange Tanker og ikke gaar ud paa Forsagelse.»
Men han tillägger också någonting, som gör, att kritiken
icke uteslutande är betingad av hans åsikt om »det eviga
Don Juanskapets lycka»: Salomo förefaller honom icke
alls vis, och han har intet medlidande med kungen för
dennes nederlag hos Sulamith. Detta beror nämligen,
enligt Brandes, icke på motsatsen mellan det mörka hos
den ena och det ljusa hos den andra, utan på att Salomos
instinkt är »otillåtligt osäker»: den har avslipats under
hans böjelser för mångfaldiga kvinnor, och trots sina
erfarenheter har han nu begått misstaget att vända sig till
en, som han icke varaktigt kan behaga och behärska.
Salomo är fin och ädel, men icke förståndig eller
överlägsen, han är en »avskedstagare» och »evighetsbetraktare»,
men icke en livskonstnär och en »verklighetstänkare». Alla
dessa reflexioner äro ju nog så riktiga (och hur
igenkänner man icke Levertin själv i karaktäristiken!) men tyckas
icke fullt höra till saken — och detta erkänner Brandes,
då han fortsätter: »Dock, det är nästan komiskt att
motsäga en grunduppfattning, då fråga är om en dikt, i vilken
allt beror på stämning, välklang, färg, värme och doft och
som icke har att ge uttryck åt något annat känsloliv än
sin upphovsmans. Och han lever i dessa strofer, dessa
rytmer, starkast, tror jag, i de högtidliga, mäktigt tonande
jambiska verserna, vilka spegla hans väsen klarare än
dialogernas lätta trokéer...» Vad sedan följer, är som ett
enda beröm: »man möter versföljder, så fulländat präglade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
