Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därför att det icke tjänar till någonting att diskutera
en känslomänniskas livsåskådning: den är barn av hans
erfarenheter och har intet av abstraktionens objektivitet,
som inbjuder till kritik med argument. Det är en litet
farlig sats, Levertin här framkastar —- tänkte han kanske
på, att man till äventyrs ur hans egen alstring skulle
söka fram linjerna för hans livsåskådning? I alla fall
tänkte han icke på, att han själv mer än en gång skridit
till en sådan diskussion med anledning av ett diktverk och
att ett förnekande av rättigheten därtill skulle innebära en
omöjlighet att behandla ett verks innersta mening. Dock,
uttrycket får sin förklaring efteråt. Levertin klandrar att
en livsuppfattning införes ej blott som den allestädes
närvarande och osynliga atmosfären, men som ett ständigt
deklamationsnummer, och i Geijerstams bok störes
intrycket av de oupphörliga pedagogiska fingervisningarna.
Detta är ungefär detsamma han senare säger i enqueten om
»hart pour Fart». Och i själva den långa och förträffliga
artikeln beröres nog ett och annat, som har bra mycket
att göra just med livsåskådningen. Redan nu betonar
Lever-tin mycket riktigt två drag i Geijerstams författarskap:
det doktrinära och saknaden av vad han kallar konstens
luft, som vidgar lungan, ett ord vars innebörd man så
väl förstår, när man minnes Geijerstams romaner. Dessa
två recensioner åtföljas av hela fem andra, delvis ganska
långa, och dock har varken »Medusas huvud» eller »Boken
om lille-bror» av Levertin behandlats. Den i grunden icke
så svåra uppgiften att karaktärisera vad i dessa böcker
finnes gott i fråga om teckning av stilla familjeinteriörer
och sådant, samt att klandra vad i dem saknas av flykt
och vyer, löser Levertin ypperligt, men han har också
denna gång en god blick för förtjänsterna i Geijerstams
allmogeberättelser. Slutligen blir det dock för mycket av
vardagslag. 1 en lång anmälan av romanen »Lyckliga
människor» tager Levertin först allvarligt upp frågan om diktens
behandling såväl av primitiva människor och elementära
krafter som av sociala företeelser. De förras öde och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
