Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tin nu, såsom den pessimist han är, hur Heidenstam här
visar frånsidan av njutningsdrömmarnas filosofi, hur han
besjunger ensamheten och »hemlängtan till osedda
evig-hetsland» och den gåtfulla främlingskänslan mellan
människor, som älska varandra. Den stora dikt, som behandlar
det sistnämnda ämnet, »Barndomsvänner», analyserar
Lever-tin med en hänförd lidelse, vittnande om hur nära den
berört hans egna innersta förnimmelser, vilka han själv
ju också så ofta gett form. Detta leder honom till att
kalla dikten »kanske hela den Heidenstamska alstringens
mästerverk», någonting som man vid tanken på en del
utvikningar i densamma måste beteckna såsom överdrivet,
huru riktiga man än annars finner hans omdömen både om
dikternas känslogång och den småningom skedda
förskjutningen av tyngdpunkten i diktarens åskådning.
Mellanliggande arbeten nämnas emellertid icke.
Först tio år senare anmäler Levertin ett nytt arbete av
Heidenstam: »Folke Filbyter.» Denna anmälan hade sin
historia, såsom jag tidigare nämnt (1: 452), och vad han i
ett brev därom säger, förklarar hans föregående tystnad
beträffande Heidenstam: »Ett sattyg är det att skriva kritik,
då man skall väja för alla parter, författaren, som man
ej vill stöta för huvudet, och alla de illvilliga utläggarna,
som vilja ropa sitt ’kotterikritik’!» Efter att noga hava
satt sig in i verket, hade Levertin emellertid fått ett starkt
intryck av dess förtjänster, fastän han — i samma brev —
medger att helt entusiastisk hade han icke blivit, att tröga
och släpiga partier finnas och att någonting stelt och kallt
plågar honom. Den synnerligen ståtligt och överlägset
skrivna artikeln prisar själva Folkes gestalt,, som äger en
sällsam, ursprunglig storhet — utan att Levertin dock
närmare säger vari denna består eller vari den skiljer sig från
tidigare skildringar av sådana typer, t. ex. romantikernas;
han jämför typens skapare med de isländska sagoberättarna
och kallar honom »vår svenske Snorre»; skildringen av
kristendomen förefaller Levertin däremot mindre stark.
Träffande anmärker han, att det personligt-mänskliga i
23. — Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
