Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyskarnas egna definitioner. Men måtten äro dock redan
nu en smula andra, i synnerhet vad beträffar de svagare
sidorna, vilka nog så bjärt hållas mot dagern.. Böcklin
har ingenting av känslans raffinemang och stämningens
luftiga förfining; jämförd med Corot är han som målare av
antika landskap en långhårig och otymplig barbar vid sidan
av en äkta hellen; hans konst saknar själ och förnämitet,
hans porträtt andligt liv, han själv kultur, mänskligt ethos,
hans religiösa målningar äro »andliga våldtäktsförsök»; han’
har en medfödd benägenhet för det simpla; han är en
stor, men plebejisk kolorist; hans färg saknar subjektivitet
hans fantasi inre liv, hans ande lyrik, hans landskap äro
teatraliska. Flera sidor upptagas av detta syndaregister,
ensamt avbrutet av några erkännande ord åt det Böcklinska
religionsmåleri, som mynnar ut i ursprunglig, halvt
grotesk saga. Men därpå kommer meritlistan, och den kan nu
upplinjeras i så mycket kraftigare drag, som reservationerna
redan äro gjorda. Levertin har helt och hållet fascinerats
av den Böcklin, i vilken han ser en återuppstånden,
förhistorisk människa från mytens och sägnens tid, från de
ariska kosmogoniernas ålder, vars konst är släkt med
Veda-diktningen och vars mytiska figurer därför logiskt växa fram
ur omgivningen, foster av »visionens sagoaktiga kraft och
underbara, organiska sammanhang med elementens liv».
Böcklin är för honom en annan Faust, som nått tröskeln till
den underjordiska verkstad, där tillvarons elementära
drifttrådar spinnas och klippas av. Och när han skildrat
mänsklighetens första makter och begär, har det skett med
färgsafter, hämtade direkt från växthylsor och purpursnäckor,
ännu våta av havets skum.
Hur troget speglar icke allt detta den gränslösa
uppskattning av Böcklin, som efter mycken tvekan gjorde sig
gällande i Tyskland under en så lång tid1 och ännu har
adepter, hur mycket än senare tiders kritik sökt förringa
1 Den som på 80-talet hade någon känning av tyskt konstliv,
särskilt i Munchen, minnes, att redan då Böcklin i många kretsar
var kanoniserad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
