Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stunden lagerkransar i hänryckning och den andra korsfäster i
raseri, marknadens barn med sin plumpa men förbrödrande glädje,
straffdomens publik av skadeglada och plågans amatörer, upploppets
vilddjur, besatta av brunsten efter blod. Det är den svarta mängden
på torgen, berusad av sitt antal, som ett stort ögonblick kan lyfta
till koralens och nationalhymnens heroism, men som oftast
själv-förgiftas av ondskan i sina hjärtan och vilkens svettiga dunstkrets
giver drivhusvärme till allt ont säde. Det är historiens eviga
och namnlösa kör, den samma i första akten som i den femte,
förande alla idéer till skampålen och alla hjältar till graven, på
en timme raserande seklers verk och — skingrad på en kvart
av ett regnväder.
Ater visas nu, med ytterst livfulla beskrivningar, huru
hopen av Callot framställes såsom de mänskliga dramernas
huvudperson, vare sig det gäller florentinska eller
lothring-ska festspel, den hel. Sebastians martyrium eller Kristi
korsfästelse. Och för att ge Callots storhet dess rätta mått
jäm-föres hans konst med tysk och nederländsk av samma slag.
Högst når Levertin i sin analys måhända dock i
följande kapitel, där Callot framställes såsom krigets skildrare
och alla de hemska bladen i etsningsfö’jden »Krigets elände»
studeras, med en utomordentligt åskådlig tolkning av deras
gripande innehåll lika mycket som av den makalösa konst,
vilken låter dessa små bilder blifva »ett av de djupaste
vittnesbörden från religionskrigens tid, skildrande ett helt
osällt sekel». Snarare än att i dem satirisera krig och
straff har, säger Levertin med fog, Callot tecknat dem
»med mörk och obeveklig objektivitet såsom religiöst
nödvändiga institutioner».
1 slutkapitlet, »Mikrokosmos’ filosofi», söker Levertin
visa, hurusom det matematiska, som utmärkte Callot, hans
lust att handskas med människor som med numeriska
kvantiteter, hans lek med proportioner, hans begär att
reducera sin bildvärld till de minsta tänkbara dimensioner,
hans objektivitet, med ett ord hela hans mästerliga
konstnärskap i det lilla ägde förutsättningar, utom i hans egen
natur, även i hela den tidsålder och omgivning inom vilka
han utvecklats. Sinnrikt anför Levertin Pascals bekanta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
