Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILJAN TILL MAKT OCR KAMPEN
DÄROM*
Hade Engels levat, skulle han kanske sett
sig nödsakad att justera sina meningar om
produktionens allmakt i samhällslivets alla
förhåll anden, såsom den gången han lärde
känna Morgans epokgörande upptäckt av
”sexualsamhället” som vi talade om i förra
artikeln.
Viljan till makt har blivit oeh har i
själva verket alltid- varit i och med statens
uppkomst en självständig faktor, som
sådan primär faktor, i gestaltningen av
nutidens samhällsliv. Klasskampen föros ieke
endast av ekonomiska motiv. Det
ekonomiska intresset kan blott vara, såsom
Ham-inacher säger, ett specialfall av dt t
man-sedan Nietzsche kallar viljan till makt. Vad
även Marx och Engels menade när de
lämnade de hegelianska metoderna oeh sågo en
”drivkraftens drivkraft” bakom det
ekonomiska. Marx’ ”abneigung” för psykologin
är känd oeh vittnad, varför också
nymarxisterna vilja marxismen psykologiskt
fördjupad. ”1 sin kamp mot såväl ensidig
ideologisk som ensidig psykologisk
historieuppfattning måste marxismen”, skriver en
socialdemokratisk förf. i ”.Der Kampf” 1923,
”betona de materiella faktorerna och den
iimnanenta lagbundenheten men låjg däri
ofta faran att, ignorera eller underskatta de
psykologiska krafterna”. Soe ial psykologiskt
et år kampen om makt, om den kämpa
människorna. Socialismen är, har det sagts, i
* Av en här har Onmplowicz vad beträffar den
ma-teTialistiska historieuppfattningen en vidare,
sociologiskt allsidigare syn på maktviljans roll i det sociala
liv e, tu u tv ar kl ingxhi a t o riu. Liksom hana i förra
artikeln påpekade vidare och fullständigare syn på
klasskampen, som han har utvidgat till en
”gruppkamp”. vilket f. ö. cn socialdemokratisk författare i
"Sozialistischo Monatsheftc”, är gång 1900, riktigt
framhållit i cn där intagen uppsats om "geniets
sociologi”, ett bidrag till den sft kallade ”
stora-mäns-teorin”, som i cn ■ del sociologers verk
intar stor plats i den sociologiska framställningen.
Marx och Engels inta som konsekvens av deras
ställning till ’’individ och samhälle’’ och massrörelsen
en mycket reserverad, för att icke säga negligerande
ståndpunkt beträffande ”personligheternas” roll och
uppgift i ”historieprocessen".
Sven de hlott egoistiska drifter och finna i. utovandet
av sina anlag personlig tillfredsställelse men
frukterna av deras arbete komina dem själva minst, ofta
alls icke till del — det är offer som de nedlägga
på mänsklighetens altare.
dag icke mer någon ren motrörelse mot
nutidens hushållning utan en kamp om
makten oeh de egendomslösas inflytande i denna
ekonomiska värld. Motsatsen mellan
bour-geoisin och proletariatet har blivit objektivt
mindre men subjektivt större, emedan den
starkare förnimmes. Ej heller är det ett
tomt ord bara, när man talar om
arbetararistokratin inom arbetarklassen.
I den mån arbetarorganisationerna
vunnit i fasthet oeh styrka har vid sidan av de
ekonomiska intressenas bevakande kampen
om makten i det offentliga livet blivit allt
synbarare moment i arbetarrörelsen i
synnerhet i politiken, varest den organiserade
arbetarstammen nått samma likställighet
som bland de övriga, förut usurperande
samhällsklasserna, men även i samhällslivet
Överhuvdtaget. Ingen är väl så blind för
fakta att han. tror ”oförnöjsamheten” är i
avtagande inom arbetarklassen, den är
tvärtom i tilltagande — socialpolitiken till
trots. Men som sagt har inom
arbetarklassen själv allt tydligare uppstått en
arbetarnas grader ing i en arbetararistokrati å
ena sidan och ett ”olärt” arbetarproletariat
å den andra sidan, med motsatta intressen,
likt samhällsordningens över- och
underordnade. De äro oeh komma säkerligen att bli
alltmer ekonomiskt olika situerade.
Aktieägaren. oeh småkapitalisten är numera ingen
sällsynthet inom klassen.
Den arbetararistokrati, varom vi tala,
finns redan i de engelska fackförbunden.
Det talas om ett ”fjärde” stånd som har att
värja sig för ett femte stånd, såsom det
tredje ståndet värjde sig mot det fjärde.
Englands tradcunioner anföras såsom ”en
utomordentligt verksam broms” mot varje
”sjumilastövelpolitik”, underförstått
”vän-sterextremisternas”, det ”femte” ståndets
omåttliga krav oeh strävanden, oeh vilka
andra lands fackförbund böra ta till föredöme.
Medelst en socialpolitisk lagstiftning med ett
”vittskådande” program skall det sörjas för
att en arbetararistokrati skapas lik den som
nu presenterar sig i den engelska
fackföreningsrörelsen. Man. menar sig ha funnit att
fackföreningsrörelsen är ”på bästa väg”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
