Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När centralregeringen kommit till Barcelona
började omedelbart en dragkamp om vem som
hade att bestämma: centralregeringen eller
den katalanska regeringen. Då det ligger i
själva regeringssystemets natur att
eftersträva maktfullkomlighet var det redan av denna
anledning givet, att konflikter måste uppstå.
Men då centralregeringen även av bestämda
politiska motiv sökte utvidga sin makt på den
autonoma katalanska regeringens bekostnad,
så skärptes helt naturligt motsättningen, och
snart var centralregeringen innehavaren av den
verkliga makten, medan den katalanska
regeringen dels förde en skentillvaro, dels ställts
under kommunistisk kontroll. Den moskovitiska
maktkoncentrationen genomfördes.
En korrespondent till Handelstidningen
skriver: ”Ledande och även underordnade
befattningar inom det katalanska polisväsendet
övertogs av invandrande tjänstemän och i
andra fall måste katalanska tjänstemän inom
polisväsendet, som stått på sin post sedan
inbördeskrigets utbrott träda tillbaka för att lämna
plats åt medlemmar av det kommunistiska
partiet, som av centralregeringen betraktades
såsom varande mer tillförlitliga.” Hela den
katalanska justitieapparaten kom i händerna på
kommunisterna. Kommunisterna voro politiskt
i det närmaste herrar i Katalonien. Terrorn
regerade även Katalonien.
Men man kan icke ostraffat föra ett till sin
karaktär fascistiskt polisvälde under åratal,
icke nedskjuta antifascistiska bönder och
arbetare, icke undanskjuta alla dugande
anti-faseistiska officerare och ersätta dem med
partifavoriserade oduglingar, icke mörda
anti-fascistiska soldater i vilken utsträckning som
helst bara därför att de tillhöra frihetliga
riktningar av arbetarrörelsen, man kan inte göra
detta hur länge som helst utan att massorna
börja fråga sig vad det egentligen är som
skiljer mellan Francos fascistiska regim och den
Negrinska regimen. Man kan ieke förfara på
detta sätt utan att framkalla demoralisation
och upplösning och undergräva kampviljan.
Oeli det var denna demoralisation, som började
inställa sig och slutligen framkallade det
moraliska sammanbrottet. Kamrat Santillan
betonar i sin rapport, att sammanbrottet i
Katalonien mindre kan betraktas som ett militärt
och mera som ett politiskt sådant. Ty man slu-
tade upp med att slåss i Katalonien, man bara
drog sig tillbaka under det kommunistiska
befälets kommando. Och sammanbrottet var ett
sammanbrott för den politik som förts av
Neg-rin under kommunistiskt inflytande.
Upprepade gånger hade våra kamrater gjort
föreställningar hos regeringen, men alltid
med negativt resultat. Man närmade sig tiden
för den av Franco förberedda stora offensiven
på den katalanska fronten. Våra kamrater
gjorde nya framställningar hos Negrin. De
bevärdigades inte med ett svar. Inom armén
ökade tendenserna till upplösning och
demoralisation. På det ekonomiska området rådde
kaos. Det fanns en byråkrati och en apparat
för den ”offentliga ordningen” som omslöt
flera människor än antalet vid fronten
kämpande soldater.
Offensiven närmade sig. Våra kamrater
undersökte fronten. Demoralisationen befann sig
i farlig tillväxt. Befästningsanläggningarna
voro ofta odugliga. De bästa yrkesofficerarna
med antifascistiskt föregående, som kämpat
på folkets sida sedan den 19 juli, voro
undanträngda av tvivelaktiga element och hade
isolerats. En grupp sådana begärde en dag pass
hos regeringen för att resa till Kina och slåss
mot fascismen, eftersom det icke förunnades
dem att få göra det i Spanien. Äntligen
kallade regeringen representanterna för
organisationerna och partierna! Äntligen! Negrin
talade om fjolårets offensiv vid Ebro,
förklarade att regeringen vidtagit åtgärder för att
stoppa den förestående Franco-offensiven och
bjöd på champagne. Våra representanter
bugade sig kyligt och avlägsnade sig. De voro
oroade av regeringens lättsinniga optimism.
Hela det tillgängliga flyget bestod av 10—15
bombplan och 50—60 jaktplan när Franco
började sin offensiv. Le Temps korrespondent
påstod, att den republikanska utrustningen
beträffande artilleriet stod i proportion till den
fascistiska som 1 till 9, lätta kulsprutor som
1 till 4, luftvärnsartilleriet som 1 till 50 och
på hela den katalanska fronten hade milisen
endast 40 st. 20 mm-kulsprutor för en armé
på 200,000 man. Utländska diplomater,
stationerade i Barcelona, förklarade att den
republikanska armén ”i månader lidit brist på
ammunition och livsmedel.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
