Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För en Frihetlig
socialism
Av H. Rodriguez
i.
Idet ena landet efter det andra viker den
borgerliga demokratin undan för fascismen.
Åtminstone en revolutionär, tänkande
minoritet bland arbetarna i dessa länder är klar över,
att denna borgerliga politiska form inte för
till socialismen, utan i stället jämnar vägen
för fascismen. Till sitt väsen må demokratin
vara vad den vill — som politisk, formell
demokrati är den en lögn.
Likaså drivas allt flera revolutionära
arbetare och intellektuella att inse diktaturens
omöjlighet. Den är problematisk redan som
medel till det rent ekonomiska målet, den
socialistiska ekonomins uppbyggande.
Diktaturen för emellertid också politiskt till
kontrarevolution, till cesarism, till auktoritära
former, som stå i den krassaste motsättning till
son, Freud, Binstein, Esptein och många, många
andra, varom kulturens historia bär odödliga
vittnesbörd.
”Jag krävde inte mera än min rätt.
”Av nåd” de sagt jag bort den efterskänka —
de kristna ha så många talesätt,
med vilka de på torg och gata blänka.
”Av nåd!” Vem har väl visat Shylock nåd?
Den förste som hans barndomsglädje kvävde
med sten och spe och skammens gula tråd
till ränning ren i piltens tröja vävde?
Med dolkstyng och med nålstyng utan tal,
förföljelse ocli hundrafaldig pina,
de av min levnad gjort en smärtans dal,
där icke nådens aftonsol kan skina.”
socialismens kulturideal, till tanken på ett fritt
folk på en fri grund. Däremot blir likheten
mellan de röda, svarta och bruna
diktaturmetoderna allt fatalare, avgudar som den
alls-mäktige ”lille far”, ”fiihrern” och ”il duce”
nå allt större likhet. Alla tre äro inte uttryck
för en social vilja, utan blott för
imperialistiska lustar Och maktpolitiska strävanden.
Under sådana omständigheter komma allt
flera ärligt sökande och fördomsfria
antifascister på den tanken, att friheten måste
utgöra en väsentlig faktor i den socialistiska
omdaningen. Många förkunna som ideal en ny
demokrati, som inte mer skall vara den
kapitalistiska, medan däremot idén om det blotta
makteröv randet i betydelsen av ett
nybesättan-de av statens tusentals byråkratiska
funktioner, ja statsförliärligandet överhuvud, mer och
mer träder tillbaka. Därvid uppstå
beröringspunkter mellan de marxistiska rörelsernas
kritiska element och anarkosyndikalisterna, som
ju ständigt krävt federalism och direkt aktion.
Men också anarkosyndikalisterna och de
frihetliga socialisterna i allmänhet ha under de
senaste åren samlat alldeles särskilda politiska
och sociala erfarenheter. Ingen förnuftig
riktning inom arbetarrörelsen kan ju heller
önska äga stela dogmer och ett i alla
enskildheter ständigt oföränderligt taktiskt system. I
det följande vilja vi göra några betraktelser,
som utgå från särskilda tankegångar inom den
fri het liga socialismens läger, och som kanske
kunna ha en allmännare betydelse.
Jag har för avsikt att säga något om Gustav
Landauer, den spanske anarkosvndikalisten
Valeriano Orobön Fernåndez idéer och om den
syndikalistiska rörelsens roll i det
antifascistiska Spanien 1936—38.
Så där i största allmänhet erkännes i dag
Gustav Landauers betydelse. Under de
senaste veckorna fann jag minnesartiklar om
honom i tidskrifter med högst olikartad tendens
från latinamerikanska och europeiska länder, ja
t. o. m. i ett tyskt stalinistiskt blad. Men av
dessa artiklar framgår inte mycket av mannens
betydelse för socialismen. Det är om den saken,
vi vilja tala.
Gustav Landauer hade insett det felaktiga i
den socialistiska rörelsens uppskattning av
for-maldemokratin — i denna mening måste hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
