Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om arbetarrörelsen
varit syndikalistisk
Av Folke Fridell
Att skråmentaliteten var vida utbredd
under hantverkstiden, är inte så mycket
ägnat att förvåna. Det fanns då åtminstone ett
reellt underlag för skråets existens och de
olika gillena motsvarade väl i stort sett den
tidens organisatoriska behov. Det tråkiga —
för att inte säga tragikomiska — är emellertid,
att ungefär samma skråmentalitet lever kvar
även i våra dagars högindustrialiserade värld.
Den socialistiska utvecklingslärans
förespråkare och teoretiker höllo ju allmänt för givet,
att den fortgående industrialiseringen så
småningom skulle eliminera skråandan i samma
tempo, som yrkena försvunno. Man byggde
sina antaganden i detta fall på det faktum,
att industrialiseringen skulle skapa fullkorn-’
likt likartade levnadsomständigheter för alla
arbetare. Så har i stort sett också skett.
Världens industriproletariat lever i nuet under
ungefärligt enahanda förhållanden.
Maskinella funktioner ersätta hantverkarens
yrkesskicklighet och en normalt utvecklad människa
kan i regel utöva vilket industriellt yrke som
helst med ett minimum av lärotid.
Förnufts-mässigt sett borde ju en dylik nivellering
oundvikligen leda till skråandans upphörande och
ersättande med gamensamhetsandan,
klasskänsla och klassmoral.
Dessutom tillkommer för den
industrialiserade epokens vidkommande det
sakförhållandet, att den moderne industrislaven, i mycket
större utsträckning än skråtidens
yrkesarbetare, är dömd att från ungdom till döddagar
förbli proletär. Industriarbetaren är slagen
till slant och det gives endast för en på tusen
bråkdelen av en chans att höja sig från
proletärmiljön. För liantverkargesällen hägrade
miästartiteln som en inte allt för
svåruppnåe-lig möjlighet.
Allt det skulle enligt socialistiska
förhoppningar skapa fram ldassmentaliteten.
Industrialiseringen borde bli den hävstång, som ra-
dag ur fängelserna utsläppta byggnadsarbetarna
Mera, David Antona och många andra, ställde
sig i spetsen för arbetarmassorna och stormade
kasernerna. Så besegrades militärkuppen i
Madrid och under mer än två års tid misslyckades
alla militärkamarillans och fascisternas försök
att erövra Madrid. Misslyckades komplett,
just genom madridproletariatets oförskräckta
kampanda.
Den 19 juli segrade folket över sina fiender
i Madrid, Valencia, Barcelona och
Astu-rien. Med proletariatets hjälp segrade
demokratin över militären, prästerskapet och
pluto-kratin. Utan det fascistiska utlandets hjälp
hade reaktionen senare inte kunnat segra,
folket hade då vunnit inbördeskriget och Spanien
vore i dag en av de främsta demokratierna i
världen. En arbetarnas demokrati, varuti fri-
het och rättvisa vore rådande. En demokrati
sådan som den Walt Whiteman besjungit.
Utvecklingen i de från fascisterna befriade
landsdelarna berättigade till de mest
långtgående förhoppningar. Mitt under krigets gång
byggde det spanska folket upp en ny
samhälls-och produktionsordning. Som orientering
tjänade de liberala traditionerna och
arbetarklassens frihetliga principer.
Arbetarorganisationerna kollektiviserede jorden, fabrikerna,
verkstäderna, trafikföretagen o. s. v. De ledde
industrin och de förde kriget mot fascismen.
En det nya, fria och rättvisa samhällets
mor-gonrodnad gick upp över landet på hinsidan
Pyrenéerna. Arbetarorganisationerna voro den
nya ordningens garanter och nu först fingo de
bekanta orden ur författningen en reell
mening: ”Spanien är en arbetarnas republik.”
En arbetarorganisationernas republik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
