Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fientliga idén var också tillfinnandes hos den
nyligen avlidne franske filosofen Henri
Bergson — för den som vågar dra ut konsekvensen
av hans lära — den finns i den urgamla
kinesiska litteraturen, vars frihetliga tendens’ är
ytterst påtaglig. Den statslösa idén sökte också
praktisera sig i Spanien och där den fick
relativt lugn och arbetsfred, nådde den också
storartade resultat.
Marx skulle aldrig torgfört så många halva
sanningar — som blivit till farliga lögner.
För Marx — oeh hans disciplar — var allting
uträknat eller kunde uträknas, analyseras
matematiskt, intellektualistiskt och materialistiskt.
Ändå, Marx kan inte gärna ha varit ovetande
om den stora betydelse, som det irrationella har,
detta som inte kan inrangeras bland det
rationellas alla faek och hyllor. Då varje individ
består av ratio och irratio i ständig
växelpåverkan, så är det komplett vansinne att lägga
upp allting på grundval av enbart ratio. Detta
har emellertid gjorts av marxisterna oeh man
måste säga: konsekvensen av marxismen är
den totalitära staten! Ett ringaktande, ja, ett
förnekande av människans irrationella
känsloliv och dettas inverkan på det rent rationella,
ett förnekande av individuella drag och
böjelser. Därför saknar också marxismen en
socialismens etik — för den. marxska skolan är
sådant en överloppsgärning, ty ordnas bara den
ekonomiska sidan av saken, skall ”därjämte
allt annat tillfalla eder”. Vad Henri Bergson
kallade ”la durée” — livsflödet — och vars
sprängkraft han benämnde ”Velan vital”, är
något som i minst lika hög grad påverkar våra
handlingar och reaktioner som någonsin rent
ekonomiska omständigheter.. Det är inte bara
ett filosofiskt prat, att ”lust- oeh olustkänslor”
är drivkraften i vår mänskliga motor.
Skulle man alltså härmed ha proklamerat,
att varje människa är individualist, fången
i sina känslor och på det hela taget ett högst
oberäkneligt kräk? Å nej! Vad som här önskas
framhållet är, att det för en människa inte är
nog, att hon har en säng, ett dukat bord oeh en
någorlunda eller skenbar trygghet för.
morgondagen. Ty människan är inte enbart
materialist, lika litet som hon är. enbart idealist. Det
finns ett både oeh — i ständig växelpåverkan.
Man kan inte. analysera bara- med det ena som
utgångspunkt, ty då blir resultatet, analysen,
skev. Antingen, ortodox marxism eller ofruktbar
känslofilosofi, utan värde.
Oscar Wilde talade om harmoni, som det mål
varefter varje människa och hela utvecklingen
strävar. Ordet är bra, det låter inte så sött
som ordet ”lycka”, vilket i och för sig inte är
så galet, men som banaliserats av all falsk
lyckomoral. För egen del kan vittnas, att
spanska bönder, som aldrig hört ett ord om
marxistiska, statsbejakande oeh upprutade livsläror,
bokstavligen strålade av lycka, därför att de
voro fria! Vad fäste de sig för, att de
ekonomiska förhållandena voro minst lika tryckta
som någonsin. (bristen på allt under det
pågående kriget) och bekymren kanske ännu
större? De hade friheten, de rådde sig själva. Detta
irrationella, som marxistiskt förblindade — och
andra med — tycks ha så svårt för att fatta.
Att friheten är en chimär, ty allting är
or-saksbundet — det är en slogan som
omhuldas av statsbejakarna. Naturligtvis! Friheten
är en chimär, lyckan är en chimär, harmonin
är bara känslosamt strunt — allt som inte är
påtagligt, matematiskt inrutbart, det måste för
ynkliga och tomma varelser te sig som en
chimär. Men då frågar man sig: Vad återstår då
av det, som skiljer oss från korna i en
mönsterladugård? Intet! Att kalla’ oss människor
vore då ett hån, men än mera ett bedrägeri.
Mot detta mål: kor i mönsterladugård, föra
oss statsbejakarna sakta men säkert.
Statsbejakarna, oavsett om de kalla sig nazister,
kommunister, socialister eller demokrater. Målet är
för alla dessa kategorier ett och detsamma, de
små nyansskillnaderna väga inte upp det
käftarnas munväder, som släpps ut mellan de
konkurrerande ladugårdsbyggarna. Vi måste göra
vår röst hörd, eljest får staten all makt över
varenda människa. Oeh staten är intet annat
än det kompletta dödandet av. all
individualitet, allt ”egen-liv” (för att tala med Muhsam).
Vad gör staten annat än kriminaliserar alla
känsloreaktioner, allt förnuft och allt initiativ?
Generalargumentet n:r 2 brukar lyda
ungefär så här: ”Vi måsto i alla fall ha något
i stället för staten och låt oss anta, att
arbetarorganisationerna överta garantin for närings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
