Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
, Inträdde icke revolutionen i en ny fas i
samma ögonblick CNT satte in sina
representanter i regeringen? I kontrarevolutionens
fas? I stället för den traditionella kampen
mot regeringen kom stödjandet av regeringen
och staten. Man kunde väl säga, att CNT:s
principiella inställning icke uppgivits, men det
existerade nu icke längre något logiskt
samband mellan princip och praktisk verksamhet.
Från och med nu måste staten växa i styrka.
Och statens växande styrka motsvarades å
andrå sidan av revolutionens minskade styrka.
Då stat och revolution äro varandras motpoler,
måste den ena partens styrketillväxt ske på
den andra partens bekostnad. Genom CNT:s
anslutning ökades statens moraliska och
politiska auktoritet. Statens och revolutionens
förhållande till varandra blev nu omkastat.
Revolutionen hade satt staten på avskrivning, nu
blev det staten som satte revolutionen på
avskrivning.
De av kommunisterna provocerade
händelserna i maj 1937 i Barcelona gåvo
regeringen anledning till ingripande. Arbetarnas
avväpning påbörjades. När arbetarna
avväpnas under en revolution, har det gått långt
utför. Polismakten i Katalonien, som
kontrollerats av arbetarna, överfördes att subordinera
under centralregeringen i Madrid. Så följde
militariseringen eller förstatligandet av
milisen, en åtgärd av den mest genomgripande
betydelse.
Betingelsen för, att en social revolution skall
kunna segra, måste vara, att de revolutionära
massorna själva behålla kontrollen över de
värn- och komporganisationer de upprätta.
Kontrollen över milisen låg i arbetarnas
händer. Ingen stat eller regering kunde utnyttja
milisen mot arbetarna eller revolutionen.
Genom milisens förstatligande eller militarisering
omkastades förhållandet. Staten disponerade
över milisen för sina syften. Staten blev stark
och mäktig och revolutionen började bli
svagare. Man hade efter allt att döma beträtt
vägen till kontrarevolution,
Det ena reaktionära angreppet mot
revolutionens landvinningar följde efter det
andra. Snart sände regeringen trupper till
Aragonien för att häkta den revolutionära pro-
vinsstyrelsen, som stod under
anarkosyndika-listiskt inflytande, och rasera det revolutionära
uppbyggnadsarbetet. Den under syndikatens
kontroll stående krigsindustrin gjordes
beroende av centralregeringen. Småningom sökte
staten ingripa mot de av arbetarna
kollektivi-serade industriföretagen och mot alla de
organ, som skapats av revolutionen. Regeringen,
som underkastades åtskilliga ombildningar,
gjorde allt vad den kunde för att sabotera
revolutionens landvinningar; Negrin
proklamerade ett kontrarevolutionärt regeringsmål:
återställandet-av den privata, egendomen.’ Och
Negrin var i detta avseende i samförstånd med
Moskva. Moskvas inblandning befrämjade de
kontrarevolutionära strävandena. En
omfattande terror igångsattes av den spanska
avdelningen av ryska GPU liksom av statspolisen.
Forsvarsapparaten demoraliserades genom
dessa ingrepp. Man började fråga sig, om man
skulle slåss mot den fascistiska terrorn bara
för att falla offer för den kontrarevolutionära
terror, som övades på den republikanska sidan.
Med ett ord: staten växte och blev allt
mäktigare, men i samma takt försvagades
revolutionen.
Krig och revolution var CNT:s lösen. Men
revolutionen kunde inte säkerställas utah
genom krigets förande till seger. Segem blev
därför det i tidsrummet primära för CNT.
Därefter fick man se till revolutionen. Det var
detta betraktelsesätt, sorti ledde till CNT:s
allians med alla de sektorer, som ville bekämpa
Franco-faseismen.
D. A. de Santillan skrev i juli 1937: ”Den
spanska revolutionen kan endast bli en
verklighet genom samarbete med alla
framåtsträvande krafter. Därför var det nödvändigt att
ha ett organ, som sammanfattade politiska och
ekonomiska organisationer. Detta organ var
statsapparaten. Genom vårt deltagande i det
påtvingade kriget blevo vi tvungna att
samtidigt aeeeptera både hären och regeringen.
Staten är krigets instrument. Aldrig har den
varit och aldrig kommer den att bli revolutionens
organ. En revolution gör man inte för staten,
än mindre med staten. I bästa fall — och här
ligger en positiv uppgift för vår medverkan
i regeringen — kan staten hålla sig passiv
inför samhällets nydaning. Men att överlämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
