Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dividuella aktionens medel hade han företrädes^
vis kämpat under den öppna reaktionens
period, den klerikal-monarkistiska-militaristiska
diktaturen. Hans aktionsmedel voro betingade
av omständigheterna oeh i grund oeh botten
var han oekså under den tiden anhängare av
de organiserade massornas aktion. Han deltog
oekså alltid i den sortens verksamhet — sin
personliga roll som den individuella aktionens
man spelade han vid sidan om.
Men då 1931 republiken kom, satte Durruti
in allt på just en syndikalistisk organisation.
Han blev den störste agitatorn för
faekligt-revolutionärt uppbyggnadsarbete. Därvidlag
hade han alltid socialismen för ögonen, d. v. s.
samhällets omdaning på basis av den
fullkomliga sociala rättvisan. Enligt hans uppfattning
skulle de revolutionära faekorganisationema
förbereda sig på denna stora uppgift. Det var
i sådant sammanhang, som han präglade det
kända uttrycket: ”Arbetsplatsen är arbetarens
universitet!” Arbetarna skulle göras medvetna
om sin funktion i näringslivet, begripa
sammanhangen i det soeiala skeendet och från att
vara passiva, utsugna offer för kapitalismen
skulle de förvandlas till aktiva, omgestaltande
bärare av soeiala oeh politiska funktioner i ett
nytt samhälle. Detta nya samhälle kunde inte
dekreteras fram, eller åstadkommas genom
tillsättandet av nya ministrar och guvernörer,
utan genom den uppbyggande och
organiserande skapande kraften hos de ekonomiskt oeh
kulturellt produktiva massorna, vilka skulle
förena sig från arbetsplats till arbetsplats med
målet att anknyta soeialkonstruktiva
förbindelser och det slutliga övertagandet av hela den
sociala oeh politiska ansvarigheten, genom en
ny produktiv, federalistiskt uppbyggd
organisation. Det lärde Durruti, syndikalisten.
Denne syndikalist var dock en politiskt
tänkande människa. Det vill säga att han utom
de rent fackligt-ekonomiska krafterna också
såg andra rörliga krafter i tiden —- de övriga
sociala klasserna, de stridande politiska
partierna, de olika formerna av politisk
författning, de enskilda staternas förhållande till
varandra oeh övriga tidens stora maktfrågor.
Motståndare till varje form av statssocialism,
be-kämpare av arbetarrörelsens parlamentariska
engagerande, men anhängare av den direkta
aktionen — så var Durruti. Men för den skull
ignorerade han inte de andra soeiala och
politiska krafterna, utan han försökte också att
räkna med dem. Som belysande exempel kan
nämnas Durrutis inställning till februarivalen
1936. Han företrädde den uppfattningen (som
oekså blev CNT:s), att dessa val av massan
uppfattades som en möjlighet att befria
fångarna och som en offentlig demonstration med
det omedelbara målet att störta den reaktionära
regeringen Gil Robles—Lerroux. ”1 den andan
måste vi förklara för massorna, att vi äro helt
eniga med dem, ja, t. o. m. säga dem, att de
måste ge vänsterblocket (Folkfronten) sina
röster.” Trots detta gick inte CNT med i
Folkfronten, men däremot kan man tryggt påstå,
att Folkfrontens valseger den 16 februari 1936
— som betydde fångarnas befrielse och
störtandet av Robles—Lerroux —- kan man tacka
CNT:s valdeltagande för. Durruti gick in för
detta valdeltagande, men kritiserade samtidigt
de parlamentariska illusionerna — häri låg det
märkliga i denna politiska inställning. Han
sade på hundratals möten: ”När vänstern
segrat i valstriden, bli fångarna fria och Lerroux
måste gå. Och inbördeskriget börjar. Vi rösta
pa vänstern, men vi kandidera inte. Vi
förkroppsliga den direkta aktionen. Förbered er
på den öppna kampen — den kampen och
striden för socialismen kommer att försiggå
helt oeh hållet utanför parlamentet!” Oeh så
skedde det.
Den politiskt tänkande Durruti uppträdde
på nytt som lidelsefull anhängare av den
antifaseistiska enhetsfronten på den ena sidan
och som försvarare av de
revolutionärsoeialis-tiska erövringarna i juli 1936 på den andra.
Klart såg han situationens komplicerade
karaktär, som inte tillät någon entydig lösning, utan
krävde en syntes av socialrevolutionär vilja
och givna politiska nödvändigheter. In i det
sista var Durruti den antifaseistiska enhetens
man, men också till sista minuten av sitt liv
den store representanten för en inom den
anti-fascistiska fronten självständig,
revolutionär-syndikalistisk CNT med egna soeiala mål och
bevarad handlingsfrihet. För Durruti fanns det
i denna ställning inget motstridigt. Snarare såg
han i denna politiska hållning en möjlighet att
enä det spanska folket och hela Europa i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
