Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krisläget framtvungit, lärt sig inse nyttan av
”gemensam hushållning för försvarets
stärkande”, de också i framtiden kunna uppskatta den
gemensamma hushållningens betydelse? Herr
Wigförss synes betrakta den nuvarande
planhushållningen som ett stycke socialism, som
man bör rädda åt framtiden och bygga
vidare på.
Tanken synes inte misshaga vissa riktningar
bland våra nazister. Nazisten Per Dahlberg
anser i Stockholms-Tidningen på grundval av
personlig erfarenhet från kriskommissionemas
arbete, att’den grundtanke, som kommit till
uttryck i dem, om centrala instanser under
statens kontroll för näringslivets olika grenar,
måste räddas över till framtiden. Men han
anser också, att de organ, som sålunda
framvuxit, visa, att tiden är mogen för en ny
representationsreform på korporativ grundval. I
synnerhet som det vuxit fram en ny praxis:
statens samarbete med
näringsorganisationer-na ofta med förbigående av riksdagen. De
nä-ringsorganisationer, som skapats, antyda de
nya korporationerna. Dessa skulle välja
representanter i stället för partierna.
Konsekvenserna skulle leda till ett system i riktning av
de nazifascistiska systemen, om ieke rent av
till en kopiering.
i citerade i nr 4 av Syndikalismen en
annan, som också hade erfarenhet från
kom-missionsarbetet, hr Thermænius, vilken ansåg:
”Den så mycket omtalade korporatismen ...
håller på: att i stillhet införa sig själv”. Enligt
honom karakteriseras utvecklingen av ”statens
fråmträngande till en’ allt Överskuggande
maktställning på alla områden och individens
rest-lösa inordning i ett underdånighets- och
lyd-nadäförhållahde till staten”.
Det torde inte vara någon överdrift att
betrakta såväl bolsjevismen som
socialdemokratin som socialistiskt förbrukade riktningar.
Bolsjevismen har haft makten i tjugofyra år
och åstadkommit en statskapitalistisk ordning
med klasskillnad och ofrihet. Socialdemokratin
har genomlöpt en utveckling som framförallt ■
karakteriserats av, att den löpt ifrån
socialismen. Men kunde den bruka. ’statsmakten till
ett nytt försök, så skulle den komma att ska.pa
ett tillstånd, som icke i stort sett . skilde sig
från bolsjevismens och nazismens.
Socialism och frihet kan förenas. Ja, än
mera, socialism och frihet äro oskiljaktiga.
Det socialistiska samhällsidealets grund är
fri-hetskravet. . Socialismen vänder sig
principiellt mot arbetarens förnedrande beroende
under de kapitalistiska profitörerna. Det är icke
bara det, att arbetaren är, exploaterad, det är
också det, att han är ofri, som socialismen
vänder sig emot. Socialismen kräver ieke bara en
rättvisare fördelning av produktionsresultatet,
den kräver också den personliga friheten inom
likställighetens ram. Därför kan det aldrig
vara tal om, att ett samhälle kan vara
socialistiskt, som icke förverkligar den personliga
friheten inom ramen av likställigheten, hur
rättvist det än kan fördela produktionsresultaten.
Därför kan det heller icke vara tal om att kalla
det bolsjevikiska Ryssland socialistiskt, även
om det icke på nytt förverkligat den
ekonomiska orättfärdigheten. Ekonomisk likhet och
frihet äro de båda oskiljaktiga
beståndsdelarna av socialismen.
”Statssocialismen” är ingen socialism. I
grund och botten är den ingenting annat än
kapitalismen i dess mest tillspetsade form.
Produktionsmedel och sociala rikedomar
överföras till staten. Staten blir därmed den store
monopolkapitalisten. Han äger allt. Han
ensam är arbetsköpare. Där det förut var
hundratusen är det nu bara en arbetsköpare. Den
makt, som förut var fördelad på hundratusen
händer, är nu koncentrerad på en hand:
statens. Följden är, att staten är oerhört
mycket mäktigare i denna ”socialistiska” ordning
än under den kapitalistiska. Konsekvensen är,
att statens undersåtar äro så mycket mera
beroende, så mycket ofriare. ”Statssocialismen”
är odemokratisk. Den är despotisk och
diktatorisk.
Socialismen är demokratisk i mening av
självbestämmande. Under häntverkstiden, före
industrialismen, voro hantverkarna fria, så
länge de rådde över sina egna produktionsmedel.
Med fabriksindustrin blevo arbetsredskapen
kapitalkrävande oeh arbetsprocessen kollektiv.
Hantverkaren blev arbetare, och arbetaren
förlorade sin frihet, därför att han icke längre
förfogade över produktionsmedlen. Han blev
tvingad ätt sälja sin arbetskraft och blev ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
