Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liberalism och frihetlig
socialism
Av Ivar Bergegren
Frihet, personlighet, andlig oavhängighet och
den enskildes personliga initiativ, det är ideal
som i dagens Europa kastats på skräphögen.
Nazifascismens ideologer förklara, att alla dessa
ideal tillhöra en förgången epok — det
förbannade arvet från 1789 års franska revolution.
Europa står i dag mitt uppe i en motrevolution
i statsallmaktens och ledarideologins tecken,
vilket kräver den enskildes obetingade
underordnande under statens planer, kräver absolut
lydnad och uppgivande av varje egen böjelse samt
en total andlig likriktning. Allt det, som
nazi-fascismen bekämpar och det som den förklarar
”övervunnet”, sammanfattar den under namnet
”liberalism”. Det gi*övsta skymfordet i alla
nazistiska lexikon är ordet ”liberalistisk”. Redan
detta faktum är nog anledning för en
undersökning om, vad som döljer sig bakom detta
begrepp.
Vid betraktande av begreppet liberalism
måste vi först fastställa, att detta sedan
gammalt ansetts som motsats till socialismen :— inte
endast av marxister, utan också av frihetliga
socialister. Vidare se vi, att också
arbetarrörelsens officiella socialism till en del utvecklat sig
i absolut statstotalitär riktning — nämligen dess
radikala fraktion, bolsjevismen. Nazifaseismen
och bolsjevismen ha förvisso olika
utgångspunkter och målsättningar, deras konkreta
”anti-liberalism” är dock fullständigt likartad. De
socialdemokratiska kretsarnas mera
parlamentariskt anfäktade statssocialism — så vitt den
på statlig planering och reglering av hela det
offentliga och privata livet, ovanifrån och
nedåt. Den är så att säga måttfullt antiliberal.
Med detta betraktelsesätt blir det faktiskt satt
ett likhetstecken mellan kapitalism och
liberalism, vilket till en viss grad är förståeligt. Men
tyvärr har därvidlag också det verkliga
frihets-idealet kommit under hjulen och hela
socialismen har förlorat sin innersta kärna.
Den unga socialistiska rörelsen vände sig
med all rätt mot den kapitalistiska
utsug-nings-”friheten”. Den moderna proletären
befriades ur medeltidens feodala och
hantverks-patriarkaliska bundenhet och gjordes skenbart
till oavhängig arbetare, vilken sålde sig som
fri avtalspart — d. v. s. löneslav, men också
fick svälta ihjäl, om systemet inte passade
honom. ”Så blev den personliga värdigheten
upplöst i bytesvärde och i stället för de otaliga
väl-förvärvade friheterna sattes en samvetslös
handelsfrihet”, sade Marx. Begreppet liberalism
blev till paroll för städernas penningpåsar mot
de äldre sociala och politiska våldssystemen. För
ungefär hundra år sedan proklamerade
köpmännen i Manchester för första gången denna
”frihet”, den fullkomligt fria kapitalistiska
konkurrensen genom vilken man påstod, att välståndet
för alla automatiskt säkrades. Men den ledde i
stället till stora kriser, till imperialism och det
tjugonde århundradets gigantiska statskrig. Och
i den epok, som vi nu genomleva blir människan,
under hakkorset eller sovjetstjärnan, återförd ur
den ”liberala atomiseringen” in i den säkra
”bundenheten” i det totalitära statsslaveriet.
Trots detta hålla arvtagarna till den klassiska
manchesterliberalismen fast vid sina gamla
illusioner. 1920 skrev den brittiske liberalen R.
Muir en bok till dessas rättfärdigande:
”liberalismen försvarar kapitalismen, men fordrar en
reducering av de stora kapitalanhopningarna
och en i vidast möjliga grad fördelning av
kapitalet”. Med denna kapitalistiska liberalism
har socialismen inget att skaffa — det är inte
den sortens ordning vi vilja, då vi bekämpa den
nazifascistiska ”antiliberalismen”.
Återuppväckandet av det äktä frihetsidealet i de europeiska
och amerikanska borgerliga revolutionerna, samt
dessas vidareutveckling till soeialism, det är
något helt annat. Det är den moderna socialistiska
ännu består — sätter emellertid också den allt rörélsens- tragedi, att den — under marxismens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
