Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Freden måste byggas
på folken
Av Karl Bondeson
Nationen är världsfredens förnämsta
motståndare. Så sammanfattar Werner
Aspenström sina synpunkter i en kritisk artikel
mot tron på en på nationerna grundad ny
fredsordning.
De enskilda människorna, betonar hr
Aspenström, önska fred och avsky kriget, som
raserar deras bofasta trygghet. Men summan av
de enskilda människornas vilja är icke det
avgörande. När staten kräver krig, marscherar
folket upp och går i krig, oavsett om staten är
folkstyrd eller ej. Rätten kan klart och tydligt
vara på den andra krigförande partens sida,
men det betyder ingenting, eftersom den
brottsliga parten undanhåller den mobiliserade
massan sanningen. Den framställer sitt anfallskrig
som försvarskrig och vädjar till massans
patriotism. Tyskland, som poserar som Europas
försvarare, är ett exempel.
Do flesta människor tro på möjligheten av
en ordning, som ger fred i framtiden, men
kravet gäller fred för samtiden. Det förefaller,
som om man efter förra världskriget hade
större tilltro till de världsfredsplaner, som då
diskuterades, än de världsfredsplaner, som
stormakterna nu uppenbarat för oss. Till och med
en större del av det pacifistiska prästerskapet
rekommenderade då Sverge en omedelbar
avrustning. Nu, ett tjugotal år senare, har
nationalismen ett så starkt grepp om
människorna, att knappast någon räknar med den totala
avrustningen som möjlig.
Det betecknande för det aktuella läget är
tvärtom, att det snarast råder enighet om
det motsatta alternativet, således om väpnad
fred. Så länge man håller fast vid
nations-begreppet och försöker basera en fredsordning
på statliga enheter, är också en nedrustning
otänkbar. Man har låtit dupera såg av den
fredsvilja, som fanns hos massan av de
enskilda samhällsmedlemmarna i de olika länderna.
Man trodde, att denna folkvilja automatiskt,
skulle manifestera sig i nationernas politik.
Man tog inte tillräcklig hänsyn till, att
regeringarna ha organisatoriska maktmöjliglietev
att påtvinga folket sin vilja. Folkopinionens
vilja till fred är en sak, landets utrikespolitik
är en annan, kanske mestadels helt
motstridan-de sak.
Man sysselsätter sig nu med ritningar till_
ny fredsordning. Många tänka sig en
stor-maktsallians, som så småningom kan byggas ut
till ett nytt Nationernas förbund, och ”att
denna universella ordning tar sin begynnelse och
utvecklas som de segrande makternas
exekutiva organ”. Andra tala om bildandet av ett
”kärnförbund”, som skall bevara freden åt
världen. Ur nationell nyttosynpunkt är ett
internationellt säkerhetssystem fördelaktigast.
Men ur såväl social, ekonomisk som
allmänpolitisk synpunkt borde för länge sedan kriget
varit bannlyst och tvister mellan nationerna
hänvisats till fredliga lösningar utan krig. Och
likväl är det kriget, som ständigt åter kommit
tillbaka. Nationerna ha icke tagit freden som
viktigaste uppgift. De ha samt och synnerligen
förberett sig på kriget och kriget har brutit ut.
Nationerna ha värnat om sin partikularism,
såna egoistiska intressen, sina kapitalistiska
intressen, sin nationella stolthet, sin ära, sina
nationella traditioner etc. Nationalismens
självförhärligande tar sig hos stormakterna uttryck
i materiell aggression och imperialism, hos de
små nationerna i en defensiv men energisk
uppslutning kring det andliga arvet under
intensifiering av nationalmedvetandet.
Hur under dessa förhållanden freden skall
kunna organiseras, är det problem, som
diskuteras. Nationalkänslan, den nationella för*
svarsidén, bör sublimeras till en idé i
solidaritetens tjänst, säger någon. Yissa vapen av
offensiv karaktär, särskilt bombflyget, borde ute-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
