Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där författaren efter överflyttningen från förra
asyllandet, Frankrike, funnit en tillflykt, är i
och för sig en överdådig historisk uppslagsbok
och värdefull även i de kapitel, där S.
fullständigt desillusionerar och underkänner
Wei-mardemokratins bedrifter och tyska folkets
”Civilkourage” och frihetsvilja. Men det finns
en brist i resonemanget, som denne författare
och krönikör av det förflutna icke alls är ensam
om: den stridande och till sist underlägsna
tyska arbetarklassens radikala demokratiska och
socialistiska ansträngningar skymmas helt och
hållet bort genom det bestickande faktum att
slutligen ändå nazismen avgått med segern
och icke den s. k. vetenskapliga
socialismen. Varken Schwarzschild eller de
brittiska och amerikanska opinionsmakare, som
följa hans spår och rön, äro måna om att utreda
grundvalarna för den parlamentariska
kretin-ism och den ödesdigra auktoritetstro i fyllan
och villan, som stodo förverkligandet av de
tyska kampberedda och antifascistiska arbetarnas
mål hindrande i vägen. Weimarrepubliken var ej
bara en generalernas utan också en
”genossar-nas” stat, där både den gamla regimens män,
som ju aldrig avhysts från sina
kommandoposter, och den nya regimens av s. k. ansvar
uppblåsta politiska ledare gingo i god för, att
revolutionens säkrande och genomförande var
tabu. Med denna utgångspunkt förolyckades
det experiment med demokratin, som försiggick
åren efter 1919 med Weimarrepublikens
signatur. Felet var emellertid inte, att den tyske
arbetaren — och det var doek han, som uppbar
novemberrevolutionens strukturförändringar i
samhället — icke ville slåss för demokrati och
radikala sociala reformer. Den efter 1918 års
händelser radikaliserade tyska arbetarrörelsen
var i och för sig en maktfaktor i det nya
republikanska samhället. Men den var också alltid
från början klämd mellan sköldarna: både de
vitgardistiska republikfienderna och det
socialdemokratiska min isterväl dets ”statsklokhet”
förbjödo revolutionen som alternativ till
reaktionens upprepade kuppförsök. Nazismen kom
till makten efter många, många bittra
besvikelser för såväl den tyska arbetarklassens ideellt
sinnade revolutionärer som en del av det
borgerliga Tysklands demokratiska grupper; den
bars till makten icke på det förtjusta arbetande
folkets vägnar och inte heller som ”en tyskhe-
tens triumf”. Utan nazismen var den tyska
reaktionens sista kort just som ett alternativ till
den överhängande tyska revolutionen. Det är
sant, att de besvikna folkmassorna dels hälsade
nazismens regering med tillfredsställelse -—
bättre politisk upplysning hade de helt enkelt
inte fått under den förra regimen — dels
resignerat funno sig i den sorgliga
Weimarrepublikens kapitulation utan strid. Men nazismen var
inte alls någonting ”oundvikligt”. Den
profiterade emellertid av stora tyska folkgrupper
traditionsenligt bristande sinne för revolutionära
gärningar som ieke befallts ovanifrån; ingen
kunde heller göra sig en verklighetstrogen
föreställning om, vad nazismens skräckvälde
faktiskt bar i sitt sköte. Men en gång för alla vilja
vi fastslå, att nazismen satte stopp för en
revolutionerad utveckling, som hotade
borgardö-mets herravälde och det kapitalistiska
näringslivet.
Vi göra i rättvisans namn inte anspråk på
att härmed konstatera någonting alldeles nytt.
Men då nu det tyska folkets samhälleliga och
sannolikt också nationella framtida öde än en
gång står under debatt, är det skäl nog att
påminna om händelseförloppet. Nazismen klippte
av tråden på en — låt vara förpuppad och i
många stycken villrådig och otymplig — tysk
samhällsrevolution (revolution här tagen i
historisk bemärkelse och som målföreställning med
utgångspunkt från det ekonomiska och politiska
elände, under vilket folkets flertal suckade).
De allierade segerherrarnas politik med
avseende på Tyskland kan mycket väl ha den effekten,
för att inte säga avsikten, att en gång till
stoppa till de kanaler, som äro nödvändiga, för att
tyskarna själva skola kunna ta tillfället i akt
och bekräfta nazismens militära nederlag genom
en politisk upprensning, som säkerställer
demokratins och den enskilde medborgarens seger
över totalstatens förtryck.
II.
■— Om vi skulle förlora kriget, vilket jag inte
kan föreställa mig, underkastar vi oss inte
vanheder och död1. Nej, då marscherar vi med röda
flaggor och sjunger Internationalen, då
ansluter vi oss till Lenin, Marx, Stalin, proletariatets
stora profeter, räcker händerna åt Moskva ooh
säger: ”Vi vandrar tillsammans hand i hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
