Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lamenten i den fåfänga tron visserligen, att
dessa politiska representanter skulle erövra
friheten åt dem. Och vad har så blivit resultatet
av dessa organisationssträvanden?
Rem har blivit det rakt motsatta av
vad man eftersträvade. Deras politiska
representanter erövrar inte någon frihet åt
arbetarna. De sysselsätter sig tvärtom med att
konsolidera deras löneslaveri. De gör kretsen
för arbetarnas frihetsområde trängre i stället
för mera omfattande. De utarbetar lagar som
berövar dem mer och mer av den personliga
friheten. Deras hittills självklara rätt att vägra
utföra det ena eller andra arbetet blir dem
berövad. Denna rätt kriminaliseras. Arbetarnas
politiska representanter i parlament och
regering förvandlar arbetaren till arbetsslav med
hjälp av de statliga tvångs- och maktmedel
varöver arbetarnas politiska representation i
regeringsställning förfogar. Arbetsslav måste
betraktas som den adekvata benämningen för den
arbetare vars liv regleras genom sådana
bestämmelser eftersom han icke längre har något fritt
val och heller ingen frihet att vägra arbetet. Det
(relativt sett) fria arbetet förvandlas av
arbetarnas politiska representanter till tvångsarbete.
För att icke säga straffarbete. Arbetaren är
visserligen under detta system bara halvvägs
straffarbetsfånge. Det är bara under
arbetstiden han inspärras på respektive
tvångsarbetsanstalter. När arbetsdagen är slut har han sin
civila frihet att gå hem till sin egen bädd för
att vila ut sig, så att han följande dag kan
komma till det fortsatta tvångsarbetet med utvilade
krafter. Arbetarrörelsens partipolitiska eller
parlamentariska verksamhet har således 1 stället
för ökad frihet gett honom tvångsarbete och
slaveri.
JF stort bättre synes det bli med resultatet
av de fackliga organisationerna för framtiden.
Den engelska regeringen har hos den fackliga
organisationsapparaten sökt stöd för sitt
totalitära förslag till tvångsarbete. Väl medveten om
att den icke skulle vara i stånd att genomföra
sitt reaktionära projekt emot organisationernas
öppet uttalade vilja har den varit slug nog att
värva fackföreningsbyråkratin och fått dess ja.
Att arbetarna i allmänhet skulle vara för den
inledda förslavningen av arbetslivet är tämligen
uteslutet. Genom att vinna
fackföreningsbyråkratin har regeringen tills vidare lyckats att
förlama fackföreningsrörelsen.
Organisationsapparaten, som behärskas av den fackliga
byråkratin, kan svårligen mobiliseras för motstånd.
Fackföreningsbyråkratin har ställts upp emot
fackföreningsmedlemmarna.
Fackföreningsbyråkratin och organisationsapparaten har gjorts till
ett redskap för arbetarregeringens tvångspolitik
och dess begynnande förslavande av arbetslivet.
De fackliga organisationerna, som skulle vara
ett verktyg till befrielse från löneslaveriet, har
således tills vidare gjorts till ett redskap till
ökad ofrihet, till våldförandet av
medlemmarnas personliga frihet, till genomförandet av
statligt tvångsarbete, till fördjupandet av
löneslaveriet.
Arbetarnas politiska
parlamentsrepresentanter och regeringsledamöter har slagit sig
samman med fackföreningsbyråkratin för
genomförandet av en förslavningspolitik som är raka
motsatsen till det mål som arbetarrörelsen från
början uppställde som sitt. Förslavning i
stället för frihet har blivit resultatet av den
socialdemokratiska arbetarrörelsens verksamhet i här
berörda avseende. Och man måste konstatera,
att i detta avseende har den socialdemokratiska
verksamheten en tendens att allt mera löpa
parallellt med den bolsjevikiska, blott att den
bolsjevikiska i de länder där denna rörelse
segrat är långt mera reaktionärt framskriden. Men
för oss råder det intet tvivel om, att den
efterlunkande socialdemokratin småningom kommer
fram till mycket snarlika resultat.
en engelska fackföreningskongressen, som
dock mera får betraktas som ett uttryck för
fackföreningsbyråkratin än för arbetarna, har
accepterat regeringsprojektet. En borgerlig
tidning skrev, när detta skedde: ”Om England haft
en annan regering av annan färg än den
nuvarande, kan man våga hur mycket som helst på,
att fackföreningsrörelsen aldrig skulle ha gått
med på en tvångsdirigering av arbetskraften.”
Den hade otvivelaktigt fullständigt rätt. Om det
icke suttit så kallade arbetarregeringar i Norge
och England skulle dylik lagstiftning icke
kunnat genomföras. Ifrån arbetarnas sida skulle
man under protester och indignationer ha mo-
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
