Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återigen fått generalstrejken mot kriget
uppförd på dagordningen, återigen med samma
negativa resultat. Det var återigen väsentligen
de tyska representanterna ackompanjerade av
de skandinaviska, som med en kompakt
majoritet avvisade alla förpliktande beslut om en
bestämt fixerad aktion mot kriget.
VI
om så 1914. Även om man sedan år tillbaka
kunnat = förnimma <sammandrabbningens
annalkande och sålunda egentligen ingen
behövt vara okunnig om vad som förestod, så
utvecklades dock händelserna, som ledde till
utbrottet, mycket snabbt. De franska
syndikalisterna ville inte uppge hoppet om att kunna
åstadkomma ett samförstånd med de tyska
arbetarna och en gemensam aktion. I slutet av
juli fördes således personliga förhandlingar i
Bryssel mellan Jouhaux och Demoulins som
representanter för CGT och Legien som
ordförande i den tyska landsorganisationen. Kanske
det är oriktigt att kalla det förhandlingar, men
de franska representanterna gjorde åtminstone
allt för att få sådana till stånd. Under ett
föredrag år 1917 i Bremen gjorde Legien själv
följande framställning av vad som förekommit
i Bryssel: ”En fransk kamrat, som i Frankrike
innehar samma post som jag i Tyskland,
frågade mig vilken ställning socialdemokratin
skulle inta i händelse av krig. Jag svarade
honom, att i det fallet skulle de tyska
soldaterna marschera.”
Den franske representanten var inte
tillfredsställd med detta svar varför han frågade: ”Vad
tänker ni göra för att undvika det krig som
förberedes? Är ni beslutna att sätta i gång
en aktion? Vi för vår del är beredda att svara
på er appell och marschera på samma gång om
vi kommer överens därom.”
Legien besvarade inte frågan. Han förblev
stum. Det gick inte att frampressa ett besked.
De franska syndikalisterna ville dock icke
giva upp. CGT:s representantskap (Comité
eonféderal) utfärdade den 28 juli ett manifest
till arbetarna i vilket det bl. a. hette:
”Inför den nuvarande allvarliga situationen
erinrar CGT alla om att den förblir en
oförsonlig motståndare till kriget...
CGT hyser den bestämda uppfattningen, att
170
folkets vilja kan förhindra den fruktansvärda
katastrof, som ett europeiskt krig skulle bli.
CGT ermrar också om Internationalens
deklaration: ”Alla folk äro bröder? och om de
uttalanden som antagits på dess nationella
kongresser: ”Varje krig är ett attentat mot
arbetarklassen, ett blodigt och fruktansvärt medel till
att undertrycka arbetarnas krav.” Den
uppmanar alla arbetarorganisationer att iaktta en
bestämd hållning, dikterad av omsorgen att
bevara de erövringar som gjorts av arbetarna
under freden.
Kriget är under inga omständigheter en
lösning av de uppkastade problemen, det är och
förblir den mest ohyggliga av mänsklighetens
alla olyckor.
Låt oss göra allt för att undvika det, för att
överallt i industristäderna såväl som i
jordbruksbyarna den folkliga protesten utbredes,
förstärkes, intensifieras allt efter som faran
blir mer överhängande.
Ned med kriget! Leve freden!”
Den 30 juli avsände CGT ett telegram av
följande innehåll till Legien:
”Franska CGT, bestämt mot kriget, begär
att internationella proletariatet intervenerar
genom påtryckning på sina regeringar för att
uppnå lokalisering av konflikten.
Freden, fortfarande möjlig, bör triumfera
om de internationellt organiserade arbetarna
förblir enade i samma tanke: motstånd mot
varje krigsutbrott.
Denna fred ligger i internationella
arbetarklassens händer om den förstår att vara på
höjd med faran.
Här fortsätter fredsdemonstrationerna. Vi
tror bestämt på freden, ty vi är fast beslutna
att undvika kriget.
Ned med kriget! Leve freden, tryggad av
den internationella arbetarklassen!”
Telegrammet avsåg att ännu i sista minuten
avpressa den tyska landsorganisationen någon
livsyttring till förmån för freden, någon aktion
mot kriget tillsammans med arbetarna i andra
länder och först och främst att få till stånd en
gemensam fransk-tysk aktion. Legien var ju
också sekreterare för
Fackföreningsinternationalen och initiativet till internationell aktion
måste således utgå från Berlin. Men det kom
intet initiativ och det franska telegrammet
förblev obesvarat. Därmed var arbetarklassens
motstånd uppgivet och kriget ofrånkomligt.
Den anda som besjälade den
socialdemokratiska eller reformistiska fackföreningsrörelsen i
Tyskland framstår i all sin skrämmande borger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
