Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lu tionens inål i övertagandet och.
förvaltandet åv de samhälleliga produktionsmedlen
och i fortsättandet av produktionen till
samtliga säitihällsmedlemmars behov då
måste också vårje : organisatorisk,
produktionsteknisk och kulturell skolning av
arbetarmassorna, i syfte att nå detta mål, befordras
av de revolutionära.
Nu påstå sig’ också rcfoimis terna
eftersträva socialismen. Och deras senaste väg
till detta mål är lagstiftad industriell
demokrati. 1 verkligheten leder dock
denna metod än längre in i den nuvarande
staten och kapitalismen, vilka måste
betraktas som reaktionens bålverk och
huvudhindret för den sociala revolutionen.
Arbetarnas skolning genom dessa socialreformister
kän visserligen uppdraga utmärkta parti-,
fackförenings- öéh statsfunktionärer. Men
auktoritetstron, villfarelsen att det
mänskliga samhället ej kan existera utan överhet,
blir dock ej rubbad därigenom. På så sätt
blir reformistemas alla företag rent
kontrarevolutionära. I verkligheten vända sig
reformisterna mot varje slag av direkt aktion
och mot varje massornas initiativ.
Ur vår synpunkt om förbindelserna
mellan revolution : och evolution är reformi
ster-nas skolning1 för staten och den
kapitalistiska samhällsordningen icke ensbetydande
med arbetarnas skolning för den sociala
revolutionen. Reformi sterna äro för
driftsråden, men koppiä dessa fast vid staten;
syndikalisterna befordra också bildandet av
driftsråd, men anse att dessas uppgift
ligger i kontrollen och det slutliga erövrandet
av företagen. Reformisterna äro for ett
ekonomiskt riksråd, som icke skulle bli
annat än ett ekonomiskt parlament.
Syndikalisterna äro ivriga förespråkare för
rådssystemet men vilja ingalunda koppla hop
det med staten utan, i motsats, undergräva
statens - existens. Reformisterna fordra
åttatiinmarsdag och förhandla om dess
införande med regnringen genom en
lagstiftning oeh med internationella arbetsbyrån i
förhoppning om en ratificering av
Washing-tonkonventionen. Syndikalisterna vilja
likaledes förverkliga en kortare arbetsdag, 8
eller 6 timmar, men de motarbeta en statlig
lagstiftning, enär genom en sådan arbetarna
fängslas vid den bestående
samhällsordningen och det därigenom uppstår ett stort
hinder för revolutionen. De uppfordra i stället
arbetarna att tillkämpa sig kortare
arbetstid genom eget initiativ och direkt aktion,,
enär dessa aktionsmetoder bära en
revolutionär karaktär och därigenom visa hän
utöver nuvarande samhällsordning.
I alla här nämnda och i många andra fall
sammanbinda syndikalisterna dagskraven
med förberedd serna till den sociala
revolutionen. De arbeta alltså medvetet på den
sociala revolutionen och sträva redan nu
efter att. förbereda de ekonomiska former
och organisationer, som skola träda in i
livet efter revolutionen. Denna
kännetecknas genom ett undanrödjande av gamla
institutioner oeh maktförhållanden och
skapandet av nya former för det samhälleliga
livet. I insikt härom sträva också
anarko-syndikalisterna att förbereda uppbyggandet
av alla tekniska, organisatoriska,
ekonomiska och kulturella former för det nya
samhället. Detta måste ske utom ramen av
den nuvarande samhällsordningen och oftast
i motsats till den.
Här kan nog den invändningen göras, att
revolutionen skapar nya värden, sätter nya
idéer i livet oeh på alla det samhälleliga och
andliga livets områden frambringar nya
tillstånd. Ur dessa synpunkter är det
förfelat arbete att redan nu gå till utarbetandet
av samhällsformer, som egentligen borde
vara ett verk av revolutionen själv. Dessa
förut skapade och förberedda former och
organisationer bli, liksom allt bestående,
över än daka stad e av revolutionen.
Denna invändning håller dock ej streck.
Den har motsättningen mellan revolution,
och evolution till förutsättning. Allt
bestående blir sällan eller aldrig störtat vid en
revolution. Även revolutionärerna själva
bli tvungna att låta mycket bestå emedan
de finna det bra. Och dessutom måste man
dra försorg om en oavbruten cirkulation av
det samhälleliga livet. Kommunikationerna
måste upprätthållas, produktionen av livs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
